Eskilstuna kan snart komma att behöva ett andra badhus. Det berättade EK/ST förra veckan. Spaningen kommer från det kommunala fastighetsbolaget och grundar sig i översiktsplanen som säger att kommunen år 2030 kan ha 130 000 invånare.
Man kan förstås fråga sig varför Munktellbadet, som invigdes 2016 och kostade 340 miljoner kronor, inte tog höjd för detta – med starkare fokus på att klara kommunala uppgifter som simundervisning även om kommunen växer snabbt.
Men något stämmer inte med befolkningsprognosen. Kommer Eskilstuna verkligen växa från dagens 107 000 invånare till 130 000 på bara nio år?
Motsvarande prognos finns i Katrineholms översiktsplan. Till 2030 ska dagens knappa 35 000 invånare bli 40 000. Detta uttrycks till och med som ett befolkningsmål.
Det går inte riktigt ihop. Under 2020 växte Eskilstuna med 116 invånare och Katrineholm med ynka 10, enligt sammanställningen från Statistiska centralbyrån.
Båda kommunerna har tagit ut sina tangenter i översiktsplanerna utifrån gamla förutsättningar, främst en betydligt högre invandring. Det är därifrån som Eskilstuna fått lejonparten och Katrineholm hela sin befolkningsökning på senare tid. Under ett pandemiår, då resorna över landsgränserna strypts och invandringen till Sverige är den lägsta på 15 år, är siffrorna för Eskilstuna och Katrineholm därefter. Men redan för några år sedan, när EU:s yttre gräns täpptes till och gränskontrollerna inom unionen blev hårdare, märktes denna förändring.
Det här är något som de politiska ledningarna i båda kommunerna inte vill låtsas om, när de säger att kommunerna bör växa samtidigt som invandringen bör minska.
Men varför är de två kommunerna inte mer intressanta för människor som redan bor i Sverige? Sett till in- och utflyttning från och till andra delar av landet hade Eskilstuna förra året minus och Katrineholm hade ett försumbart plus.
Det kan jämföras med de sörmländska snabbväxande kommunerna Strängnäs, Trosa och Nyköping som förra året ökade med 746, 562 respektive 480 invånare främst tack vare inrikes inflyttning. Och detta gäller inte bara pandemiåret. 2019 fanns samma mönster.
Befolkningstillväxt är inte allt. Men alternativet är sämre. En kommun som inte växer, den krymper. Och en krympande kommun hamnar i en negativ spiral – minskande bostadspriser och byggstopp, nedlagda skolor, stängda butiker, inga företagsetableringar och så vidare – som är mycket svår att bryta.
Katrineholm och Eskilstuna har varit där. Det är de inte längre. Men den positiva utveckling som finns i båda kommunerna är skör, som siffrorna ovan visar. Eskilstuna är inte tillnärmelsevis en lika stark magnet som andra större städer i Mälardalen. Ett Katrineholm utan betydande invandring blir snabbt en avfolkningskommun.
Huruvida det här tillståndet beror på otillräckliga lokala arbetsmarknader, bristfällig offentlig service eller på något annat låter vara osagt. Men svaga befolkningssiffror blottar problem och kan komma att skapa nya. Så mycket måste kunna erkännas.