I Strängnäs Tidning går att läsa att Larslunda ska utvecklas till Strängnäs kommuns fritidscenter. Området ska bli ett nav för aktiviteter för kommunens alla invånare. Målsättningen är att bygga en simhall samt flera idrottshallar, varav en arena som har större publikkapacitet. Arenan ska också kunna användas för andra evenemang, som till exempel konserter eller mässor.
Larslundas främsta egenskap är att det har förutsättningar för ytkrävande aktiviteter men definitiv ej kulturell verksamhet. Varför skall kulturella aktiviteter lokaliseras i stadens periferi när vi har en stadskärna, som redan vibrerar av kulturhistoriska kvalitéer? Står biblioteket i tur flyttas ut? Ska silverrävarna som är en viktig del av publikunderlaget stappla ut till ett mörkt Larslunda under vintern?
Kommunen använder gärna begreppet cirkulär ekonomi som en ledstjärna i sitt arbete. Är det inte dags att sluta med det föråldrade nybyggnadstänket i en tid som manar till återbruk av resurser? Varför inte bara byta ut gammal utrustning innanför det robusta byggnaden?
Hur mycket trafik och avgaser ska de boende omkring Kilenvägen ytterligare utsättas för? Trafikintensiteten är idag redan så hög att utryckningsfordon har svårt att ta sig fram. Var finns samverkan med utvecklingsplanerna för Domkyrkoberget som en samlingsplats för den kultur och historia som är så centrala för staden Strängnäs?
Kommunens storskaletänk leder till att vår stadskärna förlorar alla möjligheter att behålla sin historiska betydelse som naturlig mötesplats för handel, kultur och fritid.