De hårdaste förslagen som presenteras under etiketten ”integrationspolitik” har inte alls det som fokus. Ofta är syftet det omvända. I stället för att stimulera invandrares etablering, öka deras delaktighet i samhället och främja allmän sammanhållning sänds motsatt budskap: ”Kom inte hit. Men om du ändå kommer hit, ska vi se till att göra din tillvaro så svår som möjligt.”
Målet är inte inkludering utan en starkare åtskillnad mellan dem som är födda i Sverige, eller har bott här länge, och de nyinvandrade. De senare ska ha färre politiska rättigheter och sämre socialt skydd.
Ibland uttrycks det mer eller mindre i klartext, att de nyanländas rättigheter måste försvagas för att det ska bli mindre attraktivt att söka asyl i Sverige. Inte desto mindre försöker vissa partier ändå få detta budskap att gå ihop med målet att motverka segregation och minska arbetslösheten bland invandrare.
Men politikförslagen är vad de är. Sverigedemokraterna är mest öppna med sin segregerande politik. De vill dels kraftigt höja kraven för svenskt medborgarskap, dels reservera olika ekonomiska ersättningar, som barnbidrag, för svenska medborgare.
Effekten blir att vissa invånares ekonomiska standard sänks. För barnfamiljer som mottar försörjningsstöd blir det däremot ingen skillnad i pengar. Men med exempelvis barnbidraget indraget kommer en större del av familjens inkomst bestå av ersättningar som räknas av krona för krona vid lön från arbete. SD-politiken kommer alltså göra det mindre lönsamt att jobba för många människor.
Moderaternas förslag är i sina delar rätt lika Sverigedemokraternas – och lika destruktiva.
Kvalificering till olika socialförsäkringar finns redan inbyggd i det svenska systemet, eftersom nivån beror på arbetsinkomst. Har man inte jobbat får man inte mer än ett lågt grundbelopp. Moderaterna anser dock inte att det räcker, utan vill även koppla en del av dessa och andra ersättningar till vistelsetid i Sverige.
Ett iögonfallande exempel är det moderata förslaget att nyanlända med funktionsnedsättning inte längre ska få assistansersättning. Idén finns i slutrapporten från partiets "integrationskommission". Det handlar om personer som har ett stort omvårdnadsbehov och behöver personlig assistans mer än 20 timmar i veckan.
De med omfattande funktionsnedsättningar får då i bästa fall förlita sig på att anhöriga, i regel själva nyanlända, sköter denna omvårdnad. De ska göra det oavlönat i stället för att studera, jobba eller söka jobb, vilket kommer att försämra deras chanser till god etablering i Sverige.
Hur går det ihop med arbetslinje och integration? Och hur går det ihop med jämställdhet, eftersom det oftast är kvinnor som sköter den här typen av omvårdnad?
Mycket av denna politik stoppas av EU-rätten som kräver skälig likabehandling av dem som får asyl och övriga befolkningen i landet. Men ett och annat kan säkert manövrera sig genom lagparagraferna, vilket kommer att ge regler som är krångligare, jobbmotverkande och allmänt människofientliga.