Centerpartiets nära relationer till diverse särintressen i näringslivet är omvittnade. Men det är sällan som de har uttryckts i sådan klartext som av vice partiordförande Anders W Jonsson i veckan.
Han intervjuades i Dagens Industri om Vänsterpartiets försök att stoppa sänkningen av arbetsgivaravgifter för personer mellan 19 och 23 år. Det är en av de största posterna i januaripartiernas budgetproposition och Centerpartiets främsta framgång i förhandlingarna.
För att bryta ut skattesänkningen ur budgeten behöver V stöd av de andra oppositionspartierna. Eftersom SD, som gör vad som helst för att undergräva regeringen, redan har gett sitt stöd, hänger det på M och KD.
Anders W Jonsson hoppades att de två partierna skulle tänka sig för men han tillkallade också hjälp: ”Jag utgår ifrån att Svenskt Näringsliv – det är deras förslag det här handlar om – har tät kontakt med både KD och Moderaterna och kan förklara att det här är den viktigaste reformen för att företagare ska kunna anställa fler unga”, sa Jonsson.
Svenskt Näringsliv tar alltså fram ett förslag. Centerpartiet agerar intresseorganisationens politiska ombud och gör det till regeringspolitik. Och nu förväntas Svenskt Näringsliv göra sin del för att ro det i hamn, genom att vrida om armen på motsträviga oppositionspolitiker.
Man behöver inte ens ta till de mer brutala tolkningarna av relationer och motiv för att konstatera att detta inte ser bra ut.
Det handlar ytterst om hur partier utformar sin politik. Är den grundad i principiella överväganden och helhetsgrepp om vad som är bra för landet, eller är den ett resultat av inflytande från en utvald skara snäva särintressen?
Ja, företag som helhet kan sannolikt anställa fler unga om de får lägre kostnader för detta. Men hur många och till vilket pris? Hur stort antal unga hade inte fått jobb ändå? För hur många arbetsgivare innebär denna skattesänkning enbart en check från staten, utan märkbar effekt på sysselsättningen?
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, räknade 2013 på alliansregeringens sänkning av arbetsgivaravgifter för unga, som hade ett upplägg som är väldigt likt det som föreslås nu. Prislappen per jobb för staten uppskattades till mellan 1 och 1,6 miljoner kronor.
Det motsvarade tre till fyra gånger den genomsnittliga anställningskostnaden av en person mellan 19 och 25 år som skattesänkningen omfattade den gången. Tala om usel träffsäkerhet och missriktad användning av skattepengar som hade kommit till större nytta på annat håll.
Konjunkturinstitutet angav ungefär samma statsfinansiella kostnad per nytt arbetstillfälle när det utvärderade sänkningen av restaurangmomsen, en annan av Centerns favoritreformer.
Men branschernas lobbyister drev på, Centerpartiet lyssnade och lanserade förslagen, ibland till och med tillsammans med lobbyisterna.
Få lyfte därför på ögonbrynen när Maud Olofsson efter avgången från centerledarposten tog plats som styrelseordförande i besöksnäringens bransch- och arbetsgivarorganisation Visita. Medan centerstatsrådet och partiledarkandidaten Anna-Karin Hatt blev vd i tjänsteföretagens organisation Almega, som är den största företagsgruppen inom Svenskt Näringsliv.
Centerpartiet har under 2000-talet varit en principfast försvarare av människovärdet, stått upp för utsatta individers frihet och dragit en skarp gräns mot den intoleranta nationalismen. På senare tid tydligare än partiet med namnet Liberalerna.
Centern kan däremot inte luta sig mot någon lång historia av principgrundad ekonomisk liberalism, med fokus på sådant som enhetliga skattesystem och breda skattebaser. Visst, centerpartisterna kan ge de principerna läpparnas bekännelse. Men när de söker efter slagkraftig ekonomisk politik är de väldigt mottagliga för och saknar interna motvikter mot avdragslobbyns argument. Det bygger relationer och formar partiets referensramar.
Politiker bör lyssna på alla. Men de får inte låta ett perspektiv stänga ute alla andra, särskilt inte när det handlar om hantering av skattepengar i relation till vissa affärsintressen.
