I Strängnäs är vi många som bryr oss om skolan. Vi som jobbar politiskt med den vet att vi har ögonen på oss och märker att vi får kritik.

Det hjälper oss att bli bättre. Men vad vi inte är hjälpta av är verklighetsfrånvänd opportunism – ett gastande om kris och fritt fall i den kommunala skolan – från partier som i brist på egna konstruktiva förslag.levererar enkla, lättköpta infall, om rivna pyramider och blåslampor 

Sådant är knappast vad hängivna, duktiga lärare och skolledare, som just nu är på välbehövligt sommarlov men annars varje dag går till skolan och skapar skillnad i sina elevers liv, behöver i sitt arbete.

Därför finns tack och lov även resultatorienterade partier som är inriktade på att med konkreta stödåtgärder hjälpa elever och skolpersonal att nå sina mål, snarare än att enbart leverera verklighetsfrånvänd aktivism.

Vi fortsätter att gneta på. Under tiden vill vi bara bidra med lite fakta till stöd för andra deltagare i debatten.

När man jämför Strängnäs med andra kommuner noterar man att vi är 4:a i landet när det gäller andel av alla elever som går i friskolor. Det finns bara tre kommuner där den kommunala skolan har lägre andel än hos oss.

Det är inget ont i det. Strängnäs kommun har bra friskolor. De gör ett utmärkt jobb, vi har mycket gott samarbete med dem. Vi förstår varandras utmaningar, hjälps åt och lär av varandra.

Vad vi däremot, på grund av antagningsregler och lagar, inte kan göra är att ta över varandras problem. Till exempel att den ena har högre andel högpresterande elever (mycket på grund av sina föräldrars hjälp och förutsättningar) och den andra generellt sett har större utmaningar i sin elevgrupp.

Eller att den ena kan bygga sin verksamhet på att välja – och att den andra måste ta emot alla. Till exempel även barn som börjar skolan senare i livet än andra, på grund av att det råkar vara då de anländer till Sverige. Det kan vissa terminer röra sig om tvåsiffriga antal.

Om detta inte skulle avspegla sig i de resultat som uppnås i respektive skolform vore det minst sagt märkligt.

Om Strängnäs hade samma villkor som genomsnittskommunen skulle – allt annat lika – cirka 80 procent av eleverna i den kommunala skolan vara behöriga till gymnasiet efter nian. Knappast något att nöja sig med, men i alla fall långt ifrån fritt fall, kris och katastrof.

Och skulle vi vara en kommun där 100 procent av eleverna gick i den kommunala skolan (som till exempel är fallet i Trosa, en kommun som somliga tycker om att jämföra med) skulle vårt resultat ligga ungefär på snittet i Sörmland. En del skulle kanske kunna leva med det. Men med den standard vi moderater strävar efter skulle det inte vara mycket att yvas över det heller.

Så inget av det vi sagt här är till för att förminska problemen. Det enda det syftar till är att förklara varför vi fortsätter att streta på. I all synnerhet när det tar emot mer än vanligt.

Bland annat med de satsningar som Barn- och utbildningsnämnden, Socialnämnden och Kulturnämnden gemensamt dragit igång för att värna alla barns möjligheter att uppnå sin fulla potential. Till exempel detta:

• Att öka andelen elever som faktiskt deltar i skolarbetet. Frånvaron är alldeles för hög.

• Att öka läsförståelsen. Att tidigt knäcka läskoden är nyckel till all kunskap.

• Att öka elevers upplevda trygghet i skolan. Utan trygghet ingen studiero.

Kenneth Larsson (M)
Ordförande, Strängnäs Barn- och utbildningsnämnd

Thore Berggren (M)
Ledamot i Strängnäs Socialnämnd