Den senaste strandskyddsutredning ”Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd” har av allt att döma också misslyckats. Elva särskilda yttranden från utredningens experter och alla yttranden som inkommit samt tidningsledare och insändare kan tyda på det. En ny regeringskris hotar.
Utredningen har emellertid i sin statistik över avgjorda ärenden i myndigheter och domstolar visat att lagstiftningen fungerar relativt bra. Men nu var ju uppdraget att i grunden förändra strandskyddet! Då måste man bland annat börja med att fundera över syftet med strandskyddet.
Enligt miljöbalken syftar strandskyddet att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till stränder och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Naturvårdslagen från 1964 syftade endast till att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv.
Allemansrätten måste stå på sin egen grund och inte blandas in i och förknippas med strandskyddet. Det finns flera skäl till att man bör gå tillbaka till den gamla skrivningen. Att långsiktigt bevara goda livsvillkor för nuvarande växt- och djurliv oavsett deras skyddsbehov, eller som nämns i förarbetena, ge möjlighet för framtida etablerade arter, kan föra väldigt långt om handläggarna på länsstyrelserna inte tar av sig de leriga fältbiologstövlarna. Det krävs tydliga kriterier för hur skyddsbehovet för växt- och djurlivet ska bedömas. Länsstyrelsen ska kunna bevisa skyddsbehovet innan dispensbeslut upphävs. Syftet att skydda växt- och djurliv måste få en klar definition.
När det gäller områden för landsbygdsutveckling konstaterar jag att möjligheten att tillskapa sådana områden begränsas, dels av dåligt motiverade utvidgade strandskyddsområden på 300 meter, dels av Natura 2000-områden. De senares bevarandeplaner kan inte överklagas! Båda typerna av områden ”kommer ovanifrån” och saknar förankring i bygderna. Det krävs ett samlat grepp i denna problematik och ett större engagemang från alla håll för en hållbar funktion. En utvärdering bör snarast ske!
Vid studium av beslut i Mark- och miljödomstolen finner man ofta brister i ansökningar om tillstånd och i LIS-områdenas belägenhet och utformning samt deras effekter på utveckling. Det är angeläget att kraven formuleras och tydliggörs.
Det var i början på 1970-talet det fanns planer på tiotusentals fritidshus vid Båven med högbro för att förbinda den flikiga sjöns norra strand med den södra och Gerd Isaksson och Carl Fries uppvaktade landshövding Lemne och oss medarbetare, vilket var starten på Båvenplanen. Med lite perspektiv: Har kravpendeln svängt för långt från ohämmad exploatering till allmänt överskyddad naturmiljö?
Tore Jansson
Tidigare miljövårdsdirektör vid länsstyrelsen i Södermanland, Nyköping