Att kärnkraften innebär en säkerhetsrisk är knappast någon nyhet. Man kan invända att all mänsklig verksamhet innebär risker av större och mindre grad. Inget vi gör är helt säkert och kanske kan vi leva med ett visst risktagande för att upprätthålla en upplevd materiell levnadsstandard, åtminstone vad avser tillgången till elektricitet Just nu upplevs risken för olyckor som liten, eller nästan obefintlig. Åtminstone i den allmänna debatten. En märklig tystnad.
Kriget i Ukraina har visat att till tidigare kända risker kan läggas risken för att kraftverk vid en konfliktsituation utsätts för kapning, utpressning, eller direkt beskjutning av en angripare. Konsekvenserna kan, förutom utebliven elproduktion, bli att exempelvis nödkylning slås ut och härdsmälta inträffar. Säkerhetsrisker för kärnkraften är något som det finns anledning att ägna en djupare studie åt, men inte här.
Att kärnkraften är planerbar, fossilfri och billig upprepas som ett mantra av kärnkraftsanhängare i allmänhet och den nuvarande regeringen i synnerhet. Om vi, med hedern i behåll, ska kunna säga att kärnkraften är planerbar måste vi ha rådighet över hela produktionskedjan. Att som hittills ha köpt drivmedlet uran från diverse skurkstater bidrar knappast till planerbarheten. Att vi skulle lösa detta genom en svensk uranbrytning torde, med tanke på den gigantiska miljöpåverkan en sådan gruvdrift innebär, knappast vara varken politiskt eller tekniskt genomförbart.
Att ny kärnkraft skulle sänka priset på elektricitet finns inget som helst stöd för. Möjligtvis skulle priset kunna hållas nere genom kraftiga investeringsstöd till branschen, men då får konsumenterna betala elen både genom elräkningen och skattsedeln. Vindkraft och solkraft producerar el till halva kostnaden jämfört med kärnkraft. Kanske till och med ännu billigare. Även biokraft är avsevärt billigare.
Att kärnkraften är fossilfri utgår från vad som händer i produktionsledet. Man tar inte hänsyn till energiåtgång vid uranbrytning. Man tar ingen hänsyn till varken slutförvaring av kärnbränsle eller nedmontering av uttjänta kraftverk. Ett något inskränkt synsätt, ungefär som att mäta en fossildriven bils miljöpåverkan utan att ta hänsyn till vad som kommer ut ur avgasröret.
Det finns all anledning att ytterligare granska myten om den planerbara, fossilfria och billiga kärnkraften, men det låter sig inte göras i denna artikel.
Så till det här med moralen. I den offentliga debatten presenteras kärnkraften som ett energislag bland alla andra. Valet reduceras till en prisfråga eller en teknisk fråga om placering, tillförlitlighet i produktionen och annat. Men så är det inte. Konsekvenserna av kärnkraftproduktionen är av en helt annan dignitet än från övriga kraftslag, även om också dessa får olika former av miljöproblem att hantera.
Den alldeles avgörande frågan är om vår generation ska ta ansvar för konsekvenserna av valet av elproduktion eller om vi ska lämna över det till kommande generationer. I en tid som nu råder är frågan obekväm. Dagens budskap är omedelbar tillfredsställelse av våra behov – utan tanke på konsekvenserna. Hur ofta får vi inte höra att ”vi behöver kärnkraften”.
Frågan man samtidigt måste ställa är: behöver våra efterkommande kärnkraftavfallet? Är vi beredda ätt vältra över ett gigantiskt miljöproblem på kommande generationer? Med vilken rätt gör vi detta?
Tycker vi att det är rätt att ta en ”springnota” gentemot kommande generationer. Svaret borde vara nej. Domen över vår generation kommer att bli hård från våra efterkommande. Ska vi bry oss om det? Tycker vi att det är i sin ordning med ett sådant agerande? Det tycker inte jag.
Arne Jonsson
Centerpartist och tidigare kommunalråd i Eskilstuna