För ganska många år sedan föreläste jag om offentlighet och sekretess, bland annat för kommunala registratorer. Jag började alltid med att beskriva ett hypotetiskt fall och frågade deltagare hur de skulle göra i olika situationer.
Normalt fick jag två-tre felaktiga svar. Men det berodde inte på att man försökte dölja något avsiktligt. I stället var det bristande utbildning och osäkerhet. I många fall var de helt enkelt rekryterade till tjänsten internt på rent praktiska meriter. Och utbildning hade försummats av arbetsgivaren.
Men att något liknande det som nu skett i Sörmland med offentligheten under covid-pandemin högt upp på chefsplanet och bland våra toppolitiker trodde jag i min vildaste fantasi aldrig skulle kunna hända. Att dessa som borde ha medborgarnas högsta förtroende försökt medveten dölja sanningen.
Mina sentida kolleger i Sörmland har gjort ett utmärkt jobb för att avslöja detta. Och jag ger dem en stor eloge.
Vi har haft en offentlighetsprincip sedan 1733 och utåt brukar vi skryta med vår öppenhet i stat och kommun. Nu har man – som framgår av skriftliga dokument – till och med pratat ihop sig om att dölja för medborgarna viktiga uppgifter.
Hade man öppet gått ut och sagt: Vi gjorde fel. Och i yttrandet till JO medgett detta, hade politiker och tjänstemän kunna få tillbaka åtminstone en del av sin heder. Men man framhärdar i försvar av grundlagsbrott.
Sådant här kan tjänstemännen lugnt fortsätta med. Det värsta som händer är att kammarrätten efter ett tag upphäver beslutet och att JO så småningom ger dem en prick. Sedan är det bara som vanligt igen.
Det finns tyvärr i samhället ett politikerförakt. Och det här har ju inte gjort det mindre. I den mån inte politikerna själva var med i mörkläggningen borde de på ett tydligt sätt tagit avstånd från det som hänt. I stället skyndade man att förklara förtroende för de lagbrytande tjänstmännen.
Om förtroendet för politiken ska överleva och därmed demokratin måste det politiska partierna ta avstånd från sina förtroendevalda på den här punkten. Som allmänhetens representanter ska de naturligtvis inte finnas på valbar plats i fortsättningen.
Att bryta mot sekretess medför i många fall att man kan dömas till ansvar. Att bryta mot huvudregeln – den grundlagsfästa offentligheten – är i det närmaste helt ofarligt. Det står därför helt klart att brott mot den grundlagen på den här punkten måste kriminaliseras.
Nu menar jag förstås inte de småfel jag nämnde i inledningsvis. Med de välutbildade och välbetalda cheferna som avsiktligt försöka dölja sanningen är det en annan sak. Hade tjänstemännen vetat att risken var stor för kännbara dagsböter eller kanske till och fängelse hade man säkert handlat på annat sätt.
Håkan Norén