Sverige måste sätta en tydlig gräns för vad vi kan acceptera som krav från Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan för ett svenskt inträde i Nato.
Turkiet har i de förhandlingar som varit fått klara besked om var Sverige står. För det behövs inga fler delegationer till Ankara. Ingen, vare sig statsminister Ulf Kristersson (M) eller utrikesminister Tobias Billström (M) ur regeringen, borde ha rest dit bara för att med mössan i näven berätta att vi gärna vill gå med i Nato samtidigt som Turkiet kanske passar på att öka på sina krav.
Den nya regeringens sätt att hantera den svensk-finska Nato-ansökan och den turkiska oviljan att utan stora svenska eftergifter – i form av utvisning av turkiska politiska aktivister med fristad i Sverige och förändringar i svensk lag – acceptera Sverige som Nato-medlem reser frågetecken. Det krypande som regeringen och Ulf Kristerssons visat inför Turkiet saknar motstycke. Man har inte bara visat förståelse för de turkiska kraven, utan också mer eller mindre bjudit in sig själv till nya möten och samtal med Erdogan.
I ett brev till Erdogan kommer Ulf Kristersson med förslag om fördjupat samarbete. Han berättar att hans ministär är angelägen om att bredda agendan och står färdiga att ta initiativ till det. Han skriver: ”Vi tar Turkiets säkerhetsproblem väldigt seriöst och önskar samarbeta i kampen mot terrorism i alla dess former och manifestationer, och där ingår hoten från terroristorganisationen PKK och alla andra terroristorganisationer och deras förgreningar”. Kristersson skriver vidare att ”min regering kommer att intensifiera antiterror-samarbetet med Turkiet för att förebygga aktiviteter från de här terrorgrupperna. På det här området har besök i Ankara nyligen av svenska Säkerhetspolisen och justitiedepartementet kunnat skapa starka plattformar för samarbete.”
Sverige borde i stället för att sätta sig i nya diskussioner med Turkiet och Erdogan kallt konstatera att man ser samtalen med Turkiet om ett turkiskt ja till ett svenskt inträde till Nato som avslutade. Att det avtal som tecknats mellan Sverige-Finland och Turkiet är det som gäller och ska hanteras i enlighet med svensk/finsk lag och internationell rätt.
De förhalningar som Turkiet, med tal om att vänta och se om de åtgärder som Sverige och Finland tar är tillräckligt omfattande för att tillfredsställa Turkiet, borde från såväl Nato som Sverige/Finland betraktas som tecken till en otillbörlig intill oförskämdhet gränsande misstro.
Om det trots en från alla parter undertecknad överenskommelse skulle finnas några detaljer kvar att reda ut och om Nato ser det som väsentligt att få med Sverige och Finland som medlemmar borde fortsättningen helt kunna lämnas över till Nato.
För den svenska regeringen finns det ingen anledning att resa till Turkiet för att än en gång tala om att den Natoansökan som lämnats in gäller för två samverkande länder som inte heller har för avsikt att acceptera några separatlösningar.
Om Turkiet har fler frågor att ställa till Sverige så kan de slussas fram genom den svenska ambassadören i Ankara. Det är svårt att se att fler resor till Turkiet och fler samtal med Erdogan skulle ge mer eller nytt innehåll till vare sig den svensk/finska Natoansökan eller till den redan tecknade överenskommelsen med Turkiet. Det enda som finns kvar att invänta är ett turkiskt besked om hur Nato ska se ut i norra Europa. Genomför inga onödiga Turkiet-resor. Ty de är helt meningslösa före det turkiska valet i juni 2023
Robert Björkenwall
Frilansjournalist, utredare
Jaan Ungerson
Diplomerad omvärldsanalytiker