Även om historien aldrig upprepar sig finns det ändå ofta lärdomar att dra från den. Minnena från den tyska Weimarrepubliken och dess fall skickar till vår tid ekon med paralleller till dagens folkliga missnöje, stigande ojämlikhet och ekonomier i kris, miljöer där främlingsfientlighetens och rasismens förgiftande syn på människan frodas och när ett stigande förakt för demokratin. FN-chefen Guterres konstaterade nyligen att vi just nu lever i en farlig tid.
Risken för att motsvarande politiska populism som fick Weimarrepubliken att falla åter ska börjar skörda framgångar är påtaglig. I Sverige fick vi i valet ett starkt SD. I andra delar av Europa och i USA har vi allt från Trump, Rutin, Victor Orbans Ungern, spanska nationalister till italienska nyfascister. Historien kring Weimarrepubliken och den demokratiska statens fall borde oroa,
Det var i Weimar i augusti 1919 som den tyska nationalförsamlingen antog en ny författning. Landet skulle efter ett förödande världskrig bli en förbundsrepublik med en för fyra år vald lagstiftande riksdag och med en folkvald rikspresident med rätt att utse regeringschef och ministrar. Alla tyska medborgare – män som kvinnor – över 20 år fick rätten att rösta. Friedrich Ebert, socialdemokraten som blev den nya republikens första rikspresident, förklarade att målet för den nya Weimarrepublikens författning var ”frihet för alla medborgare”.
Men långt ifrån alla delade författningsfädernas syn på det nya Tyskland. Vägen framåt kantades av politiska angrepp, mord och slitningar från såväl höger som vänster. Från vänster angrep kommunisterna. De såg i det av socialdemokraterna skissade nya Tyskland bara en fortsättning på den samhällsordning som bar ansvaret för krigets katastrofer. Inom högern samlades förbittrade militärer och gamla kejsartrogna nationalister i ”Stalhelm – frontsoldaternas förbund” – en militant samling som kom att spela en central roll för nazisternas framgångar.
Hösten 1932 gled den tyska Weimarrepubliken mot sin slutgiltiga undergång. Det fjortonåriga och för tiden speciella demokratiska statskicket havererade under trycket från nationalister och krafter som efter första världskriget krävde ”återupprättelse av Tysklands ära”. Den 30 januari 1933 kunde Adolf Hitler, efter en stor valseger och uppbackad av högern, kliva upp på posten som Tysklans rikskansler. Nazisternas propagandachef Joseph Goebbels lär triumferande ha utropat: ”Det är nästan som en dröm. Wilhelmstrasse (de tyska regeringskvarteren i Berlin) tillhör oss. Tyskland har vaknat!"
Samtidigt med de allt hätskare politiska angreppen mot republiken började samma högerkrafter att peka ut judarna som skuld till att det gått illa för Tyskland i världskriget. En effektiv propagandamaskin med penningstarka krafter fick efterhand 100 000-tals att aktivt ansluta sig till ett antijudiskt och mot republiken riktat tyskt ”skyddsvärn”. Börskraschen 1929 hade gjort miljoner i landet arbetslösa. För högern gav det den dörr de sökte för att med Hitler och judehat som medel i tysknationalismens tecken krossa och avsluta demokratin och Weimarrepubliken.
Parallellerna runt om i Europa med framgångar för auktoritära ledare, stigande judehat och segrar för fascistiska och högernationalistiska partier borde leda till eftertanke. Demokratin är en skör planta. Den måste vårdas. För de liberaler och kristdemokrater som nu står beredda att samverka med Sverigedemokraterna borde den europeiska historien och ödet för Weimarrepubliken vara skäl nog att stanna upp en stund och ge sig tid att tänka efter en gång till.
Jaan Ungerson
Diplomerad omvärldsanalytiker