I somras stannade jag till på Ica Maxi i Borlänge på semestern. Det var en regnig dag. När jag skulle gå ut så kommer en man inspringande genom dörrarna i sina foppatofflor på flykt från regnet. Foppatofflor och golvet inne på Ica Maxi var inte riktigt kompatibla och mannen ramlar på ett sätt som en skulle kunna tro att det var film. Fötterna rakt upp. Förnedrad av sitt fall försöker mannen resa sig upp men ramlar tyvärr snabbt igen och igen och igen innan han äntligen kommer på fötter.
När jag efter ett 2023 i förskolan i Eskilstuna där vi har flyttat runt personal och några riktiga guldklimpar (enligt min mening) till pedagoger blivit av med jobben så kommer jag att tänka på mannen på Ica i somras. Precis som mannen trodde efter första fallet att han kunde resa sig så trodde vi att det nu var över.
Sen får vi se budgeten inför 2024 och höra vilka åtdragningar vi förväntas göra och jag direkt ser vilka individer till barn som kommer komma i kläm. Då känner jag mig som mannen på Ica, duns så ramlar jag igen. Mannen är jag – förskolläraren, golvet är förskollärarens uppdrag och foppatoffeln är kommunens budget.
Kommunen, eller kanske ska jag säga politikerna och regeringen ger mig förutsättningar som liknar foppatofflor på ett blött golv. Jag har en fråga till er politiker, vill ni ha barnvakt eller vill ni att förskolan ska fortsätta vara den del av utbildningsväsendet som den enligt nuvarande skollagar ska vara?
Vad är då skillnaden mellan att undervisa och att vara barnvakt i förskolan undrar nog många som inte är insatta i förskolans. Jag har som pedagog ett uppdrag genom läroplanen att arbeta demokratiskt och skapa förutsättningar för att våra barn ska bli goda samhällsmedborgare.
När exempelvis två barn är oense så ska jag om jag undervisar lyssna in båda parter. Hjälpa barnen att lyssna på varandra och hjälpa barnen att komma fram till lösningar.
Ofta behöver jag i nuläget dock prioritera. Det sker en konflikt mellan två barn samtidigt som ett annat barn vill ha hjälp med en vante. Samtidigt som något barn håller på och kissar på sig och ett barn som har bristande impulskontroll är i full färd med att förstöra någons snöfigur.
Till barnen i konflikt tvingas jag ropa ”jag tror Malin hade den först”, jag trycker på vanten, ropar till barnet som är kissnödigt att springa till toan. Jag springer mot impulsbarnet och hinner precis rycka bort hen. Så, konflikten ”löst”, vante på, snöfigur räddad och jag kan hjälpa till på toan. En situation som jag i mitt förskolläraruppdrag har misslyckats med totalt.
Jag hinner inte samtala om hur det kommer kännas för snöfigurens kreatör om hen rasar snöfiguren eller samtala med barnen i konflikt. Jag som pedagog har mist möjligheten att skapa förutsättningar för barnen att sätta sig in i andra människors situationer, fungera i grupp, förstå demokrati och argumentera för sin sak, allt som jag förväntas göra.
Att sen ha planerad undervisning med matematik, språk, naturvetenskap och estetik i gynnsamma barngrupper med pedagoger som barnen känner verkar vara en utopi. Budgeten för 2024 tar inte hänsyn till varken pedagogers kompetens eller barns behov, det är siffror som gör förskolan till barnvakt i stället för en del av utbildningsväsendet.