Få har missat den politiska debatten om gängkriminalitet. Vi har hört många röster om förebyggande insatser och höjda straff. Det talas om visitationszoner och borttagande av straffrabatter. 

Några har uttryckt att socionomutbildningen borde göras om då socialsekreterarna hos landets socialtjänster upplevs sakna kunskap. Men ingen talar om vad vi borde göra i dag. 

I vissa forum yttras hånfulla tankegångar liknande att det inte gör något när gängen rensar ut sig själva. Det är ett argument som klingar ännu lite sämre när skjutningarna blir direkt farliga även för dem som befinner sig utanför gängkriminella kretsar. 

Vi i Stiftelsen för insats skyddat boende (stiftelsen) minns tydligt incidenten i Årby där en mamma med ett minderårigt barn av misstag blev skjutna i en lekpark. Politikerna vallfärdade till Årby för att titta och oja sig. Vi kunde känna marken vibrera när det skanderades om att vi behöver ta krafttag mot ”gängen”.

Det som stiftelsen anser försvunnit i en del av debatten är det fruktansvärda lidande som finns hos familjerna och inte sällan även hos den som begår brotten. Mamman, som varit orolig varenda dag de senaste fem åren för sitt barn. Den tolvåriga pojken som förmodligen inte förstod vad den väska med droger han levererade på skolgården en gång i tiden skulle få för konsekvenser i sena tonåren. 

När han nu ligger och trycker i sängen hos mamma vågar han inte gå ut. Han vet att om han går utanför porten står det ett gäng som i sin gruppkonstellation skulle möblera om hans nuna på bara några minuter. Då vet vi alla att om bara det hände så skulle han ha tur. 

Den här killen är inte ensam. Han ligger visserligen ensam i sin säng men i Sverige finns det ett antal pojkar som han, framför allt i de socioekonomiskt svaga stadsdelarna, som inte vågar gå ut. De vill inte vara med i gängen längre, men de vet inte hur de ska ta sig därifrån. 

Vi i stiftelsen finner det ytterst märkligt att det i debatten inte har hörts något om insatsen skyddat boende. 

Insatsen, om den utförs av en professionell aktör, innebär att avhopparen ges adekvat stöd och skydd för att kunna lämna den gängkriminella banan och starta ett nytt liv.

Här finns nu en del läsare, boende i okunskapens hus, som förfäras. Ska dessa killar (och även tjejer) ges stöd och skydd efter allt de åsamkat andra människor och samhället? Det svaret beror lite på vad du förväntar dig för resultat. Om du tänker att gängkriminaliteten bör minska i detta nu tänker vi att det är precis rätt åtgärd. 

För att undvika alltför banala motargument vill vi betona att vi inte på något vis ursäktar de gängkriminellas beteende. Inte heller tror vi att alla gängkriminella ångrar sina brott eller vill bryta sin bana. 

Men vi tror att det är tillräckligt många som vill göra det för att det bli en avsevärd skillnad för våra övriga invånare om de får hjälp att lämna denna destruktiva miljö. 

Det krävs, som vi hört förr, krafttag. Ett första tag är att de som behöver beviljas insatsen skyddat boende av en professionell verksamhet med särskild inriktning och kompetens för målgruppen. 

Jonas Ahl, Stefan Bäckstrand, Maria Fischer och Sol Lindhöjd med flera
Stiftelsen för insats skyddat boende