Svar på debattartikeln "Transpersoner osynliggörs av Eskilstuna kommun" i EK 10/5. 

Om inte samhället lyckas synliggöra de ojämlika förutsättningar som råder mellan de juridiska könen, flickor, pojkar, kvinnor och män, är det högst osannolikt att samma samhälle skulle förmå att möta andra ojämlikheter och andra individers rättigheter. 

Att prioritera ned jämställdhet är att nedprioritera ökad jämlikhet för HBTQIA+-personer. 

Därför måste vi synliggöra kön, där juridiskt kön som bekant är utgångspunkten, genom att exempelvis alltid redovisa en könsuppdelad uppföljning, statistik och analys i kommunens verksamheter.

Enligt Socialstyrelsen hade 0,06 procent av befolkningen år 2018 någon könsdysforidiagnos. I Eskilstuna kommuns medarbetarenkät 2020 uppgick andelen som angav ”annat” på frågan om kön till 0,7 procent och i kommunens elevenkäter 2020 uppgick andelen som angav ”annat/vill ej uppge” på frågan om kön till 2 procent i åk 4-6 och 3 procent i åk 6-9. 

Kommunens styrande dokument tar sikte på strukturell ojämställdhet. Risken är att kommunens jämställdhetsarbete tappar fart vid en avköning eftersom det skulle innebära en otydlig styrning.

Oaktat statistik så försöker kommunen synliggöra alla personer som inte kan kartläggas på samma sätt som juridiskt kön. Nyligen tog avdelningen för social hållbarhet initiativ till en utbildning i bemötande av HBTQIA+ personer. Kommunen stöttar också sedan starten initiativ som Springpride vilket är viktigt för att belysa och påminna om allas rätt att vara den man är och bli bemött utifrån det. 

Identitetspolitik riskerar att skymma sikten för de grundläggande problemen där ojämställdhet, som bromskloss för jämlikhet, håller tillbaka oss alla oavsett vad vi identifierar oss som.