Svenska akademien försvarar sitt beslutet att tilldela 2019 års Nobelpris i litteratur till Peter Handke, trots hans band till Slobodan Milošević och kritik om bland annat folkmordsförnekelse, med att “det finns olika uppfattningar” om mannen. Man undrar: exakt hur mycket kan ledamöterna om krigen i före detta Jugoslavien? Samt om de kan skilja mellan fakta och uppfattning?

Om man börjar med hans tal på Milošević begravning 2006 och arbetar sig bakåt så kan man se att Handke tog klart ställning för den dåvarande regimen. Då Milošević dog, i sin cell i Haag, var han anklagad för krigsbrott i Kroatien och för folkmord i Bosnien Hercegovina och i Kosovo. Han dog innan han kunde dömas men tack vare rättegångarna i Haag som varade från 1993 till 2017 så har det serbiska politiska och militära toppskiktet i Bosnien, Kroatien och Kosovo fått skaka galler på grund av krigsbrott, och när det gäller Bosnien för folkmord också. 

Tio år innan talet på begravningen så besökte Handke Srebrenica. Detta var ett år efter folkmordet, ett folkmord som han senare hävdade inte hade hänt. Han upprepade slaviskt serbisk propaganda om att den bosniska armén själv hade massakrerat “sina” civila i Sarajevo. Han gav också sitt stöd till Serbien och Milošević då NATO började bomba landet i ett försök att stoppa den etniska rensningen i Kosovo.

Handke hade en vision av hur före detta Jugoslavien såg ut, eller rättare sagt hur han ville att det skulle se ut, och vem som var ansvarig för landets sönderfall. Hans syn på de olika delrepublikernas självständighet passade perfekt ihop med den serbnationalistiska propagandan. 

Norske författaren Øyvind Berg dissekerade i sin text från 2014 (Hva er galt med Handke?, Klasskampen, 10/9 2014) Handkes subtila försök att väva sina politiska övertygelser när det gäller före detta Jugoslavien in i sina verk. Han må inte ha varit övertydlig, men det är tydligt att när det gäller hans verk som rör Serbien och Bosnien så handlar det om raffinerad manipulation och revisionism. 

Handkes syn på Jugoslavien och Serbien präglas av dels den fantasibild han har, dels den bild som serberna matades med dagligen av den statliga propagandan. Den av Serbien och serber som offer för en världsomfattande (minus Ryssland) konspiration. Som följd av detta har Handke gjort sig skyldig till försvar av en brutal nationalsocialistisk regim som kastade före detta Jugoslavien i blodigt kaos med etnisk rensning och folkmord som följd.  

Det hade inte skadat akademien att lyssna på de som kritiserat Handke och funderat på vad Nobel själv hade tänkt om en författare som trampar på offren för krigsbrott och folkmord.