När skoldebatten pendlar mellan vinstförbud och postmoderna läroplaner misslyckas den att belysa marknadsstyrningens konsekvenser.Raoul Wallenbergskolans intåg i Eskilstuna ger dock anledning att göra det.
En skola på över 500 elever ska startas i centrala Eskilstuna där det redan finns nya skolor och där prognosen tyder på mindre barngrupper. På grund av den fria etableringsrätten och då Skolinspektionen brukar köra över kommunen kommer skolan starta ändå. I det här fallet röstade kommunpolitikerna för etableringen, ytterligare ett exempel på deras oförmåga att ta ansvar för skolan som jag skrivit om tidigare.
De 500 eleverna som ska till Raoul Wallenbergskolan kommer inte alla från en skola utan en handfull elever försvinner från flera skolor, kanske ett par från varje klass eller årskurs. Varje elev som försvinner tar med sig sin skolpeng, men de fasta kostnaderna för personal och lokaler kvarstår.
Ingen skola kan lägga ned en klass, hyra ut klassrummet och säga upp läraren när tre elever försvinner men de får mindre pengar ändå. Med andra ord skapas ett ekonomiskt underskott till följd av nyetableringen.
I Eskilstuna har de kommunala skolorna en redan ansträngd ekonomi då de genomgått flera år med besparingar samt har en skolpeng under rikssnittet. Här spelar därför läroplanens eventuella postmodernism mindre praktisk roll än den ekonomiska verklighet som skolmarknaden skapar för elever och lärare.
Det spelar heller ingen roll om skolkoncernen är en koncern, en vinstdrivande friskola eller en ideell stiftelse skola. Pengarna sipprar likväl bort med varje elev.
Observera också att kommunen har skolutbudsansvar gentemot sina invånare. Den måste därför ha viss överkapacitet i skolorna ifall en friskola lägger ned eller går i konkurs eller om det skulle bli en oförutsedd ökning elever i kommunen.
När kommunala skolan får lite mindre pengar att röra sig med finns det därför två alternativ. Det ena är att spara – till exempel genom större klasser eller genom minskning av personalkostnader.
Vanligtvis försvinner kringtjänster som underlättar skolvardagen för eleverna först. Kuratorer, skolbibliotekarie, tjänster tillsätts inte när folk går i pension, specialpedagoger och speciallärare görs till deltidstjänster eller delas på flera skolor, obehöriga lärare (som är billigare) anställs och behöriga lärare får merarbete.
Andra kostnader kan också kapas, som kvalificerade läromedel, skolbibliotek och material i slöjd, hemkunskap och idrott. En lite sämre skolverksamhet är med andra ord resultatet av skolmarknaden.
Det andra alternativet är att överskrida sin budget vilket politikerna är tydliga med att ingen skola ska göra. Skulle några skolor dra över budget trots förbudet måste kommunen täcka förlusten. De pengar som skjuts till betraktas då som tillägg på kommunala skolornas skolpeng, vilket i sin tur leder till tillägg på skolpengen till friskolorna – trots att de inte haft de kostnaderna som lett till behovet av ökade medel i kommunala skolan.
Så fungerar marknadsstyrningen. Vi vet sedan tidigare att den leder till ökad segregation, minskad likvärdighet och ökning av glädjebetyg. Den fria etableringsrätten, skolpengssystemet, skolvalets utformning, koncerndriften, effektivitetsjakten, dokumentationsbehovet till följd av systemets övervakning och ständiga försämringar av lärarnas arbetsmiljöer som göder lärarbristen är ett ännu större problem.
Gunnlaugur Magnússon
Docent i Pedagogik, Uppsala universitet och forskare vid Universitetet i Oslo