Demonstrationerna i Belarus väckte svenskt och europeiskt intresse för en kort stund. Politiker från alla sidor enades i stödet för oppositionen och hoppades att Europas sista diktator skulle falla. Entusiasmen varade dock inte långt. Det räckte att medias kameror vändes åt andra hållet för att oppositionen i Belarus åter skulle lämnas åt sig själv. 

Detta upprepar västvärldens mönster gentemot Belarus. Samma opposition som nu ”stöds av alla” har svikits upprepade gånger. EU och Sverige har länge varit undfallande inför Lukasjenka och politiken har gått runt i cirklar: sanktioner, gradvist engagemang, villkorad dialog, och sedan sanktioner igen. Inte som ett resultat av att EU hade någon plan, snarare för att man ingen hade. 

EU införde sanktioner 2004 som en reaktion mot valfusket i parlamentsvalet 2004 och försvinnanden av kända personer 1999/2000. Men så gott som alla sanktioner hävdes 2016. Varför? För att Lukasjenka släppte de få kvarvarande politiska fångarna fria efter flera år i fängelse(!) och för att presidentvalet 2016 genomfördes utan lika våldsamma övergrepp mot oppositionen som 2010. Så lite behövdes för att EU skulle ändra linjen och svika det civila samhället. Viket resulterade i att systemförändringar uteblev. Lukasjenka kunde fortsätta med sitt förtryck.

Vi två undertecknande tog emot den respekterade belarusiska människorättskämpen Ales Bjaljatski i EU-parlamentet. Den före detta politiska fången var bestört över att så få i EU-institutionerna ville träffa honom. Han hade med sig sin organisations Vjasnas rapporter om horribla övergrep men intresset att ta del av informationen var begränsat. Bjaljatski hade egen erfarenhet av att sanktionerna hade effekt. I en rapport från organisationen Östgruppen har han berättat att han ”behandlats med respekt i fängelset – av just tjänstemän som var rädda att själva hamna på sanktionslistan.” Ändå tog EU bort sanktionerna och Margot Wallström tyckte att beslutet landade i ”en ok kompromiss”. Till råga på allt har Sverige belönat Lukasjenkas regim. 2017 gick ett Sida-finansierat projekt till en regimföreträdare – som dessutom var föremål för EU:s sanktioner. 

Folket i Belarus behöver en omvärld som inte sviker så fort något annat tar dess uppmärksamhet. Det civila samhället behöver långsiktigt och riktat stöd. Avtalet om viseringsfrihet med EU måste snarast träda i kraft, så att belarusier kan komma till EU. Man behöver utöka Erasmus och Erasmus+ program så att fler studenter kan delta. EU måste avbryta de pågående förhandlingar om så kallade ”partnerskapsprioriteringar”. Utgångspunkten borde vara att EU inte förhandlar med en diktator, utan endast med civilsamhället. För det som pågår nu är en déjà-vu av vår tidigare ombytliga och kortsiktiga politik mot Belarus. Belarusier behöver fastare stöd, mindre hyckleri och mer hjälp på lång sikt.

Jasenko Selimovic
Författare och konsult med inriktning på Balkan, tidigare EU-parlamentariker

Michel Vincent Anderlini
Doktorand i global politik vid Malmö Universitet, före detta stabschef åt Jasenko Selimovic i Europaparlamentet