Arbetskraftsinvandringen i Sverige började i mitten av 1940-talet. Det var stor brist på arbetskraft och Europa hade just kommit ur ett krig. 

Den finländska arbetskraftsinvandringen var som störst under 1960- och 70-talen. På den tiden fanns ingen hemspråksundervisning eller språkundervisning för vuxna, det fanns inte heller någon minoritetspolitik. 

Följden blev att barnen inte hade möjlighet att lära sig ett fullgott språk eller att ta del av sin egen kultur med allt som det innebär av självkänsla och stolthet för sitt ursprung. Många blev halvspråkiga, det vill säga de kunde varken finska eller svenska ordentligt. Samhället värderade inte den resurs som de nya medborgarna skulle kunnat bidra med trots att de var med och byggde den svenska välfärden.

Det finska språket har varit en del av Sverige sedan riket bildades på 1200-talet. Under 1700-talet fanns det tolkar som översatte Kungens skrivelser till finska och tolkar i Riksdagen. Man kan säga att Sverige hade en officiell tvåspråkighet.

Efter rikets delning 1809 fanns ingen minoritetspolitik i Sverige. Det var först i vår tid som minoritetspolitiken skapades. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk kom 2009. Lagen innebär att det ska finnas möjligheter för den som identifierar sig som tillhörande en nationell minoritet att ta del av ett kulturutbud på det egna språket, utveckla sitt språk och sin kultur. Finskan som finns kvar än idag på olika nivåer i Sverige är ett av de fem nationella minoritetsspråken. 

Modersmålet brukar kallas för känslospråket. I de flesta fall är det så och våra liv präglas och utvecklas delvis av det sätt på vilket vi kan uttrycka oss, våra känslor och våra innersta tankar. Det är viktigt att vi lär oss ett rikt och uttrycksfullt språk i unga år eftersom vi då kan ta till oss nya språk och bygga dessa på den stabila grund ett gott modersmål ger. För att ha möjligheten att utveckla och upprätthålla ett språk i en annan språkmiljö behöver vi undervisning och praktisk tillämpning av det.

När vi blir gamla glömmer en del av oss de andra språken vi lärt oss. För att våra äldre ska kunna känna sig trygga och förstådda behövs språklig kompetens inom sjuk- och äldrevården. Ett utbud av kultur, musik, litteratur, konst men också traditionell mat och miljöer från den egna kulturella bakgrunden är viktiga faktorer för en kvalitativ ålderdom.

Språket och kulturen ger oss också en stolthet för vilka vi är och var vi kommit ifrån. I Eskilstuna som ibland kallas för finnarnas huvudstad i Sverige har vi namngett ett torg i det gamla industriområdet Munktell där många finländare arbetat sida vid sida med andra Eskilstunabor och byggt staden. Platsen heter Pulinterin aukio, Bolinders plats på svenska. Det kan ses som ett sent erkännande av gruppens slit och ett sätt att hedra deras minne och insats.

Socialdemokraterna går till val på att säkra finskspråkig service nationellt och lokalt. Det ska finnas samhällsservice på finska. Hemspråksundervisningen ska utvecklas. Språklig och kulturell kompetens ska vara en självklarhet inom äldrevården. Kulturutbudet ska spegla samtiden och utvecklas kontinuerligt. Vi ska aktivt arbeta för att behålla och utveckla den rikedom som det är att ha nationella minoriteter.

Hans Ekström (S)
Riksdagskandidat för Sörmland

Nina Tuncer (S)
Ordförande i Kommunala Minoritetsrådet Eskilstuna, kandidat till kommunfullmäktige