Krisen i Strängnäs kommunala grundskolor fortsätter. Elevernas resultat har sjunkit kraftigt år från år. Men ingen reaktion från ansvariga politiker. Vad handfallenheten kommer av hos styrande moderater och socialdemokrater är svårt att förstå. För ytterst handlar krisen om bristande respekt för eleverna i kommunala skolor och deras föräldrar. Kom­mun­ens politiker har tagit på sig att företräda dem, men politikens passiviteten sviker dem. Även om politikerna är vänliga människor, är det de och ingen annan som tillåter att krisen biter sig fast. 

En enig politikerkår beslutade 2016 att starta det nu havererade skolutvecklings­program­met 2023. Och nu måste vi åter i skolavslutningstider läsa att ingen förbättring skymtar. Politikerna bär ett tungt ansvar i dessa dagar.

Redan hösten 2019 slog tankesmedjan SER larm i flera debattartiklar. Det var uppenbart att skolutvecklings­programmet hade allvarliga brister. Det ”saknar mål, kontrollpunkter, eller en beskrivning av hur förändringen ska göras. Vi undrar uppriktigt hur det ska kunna göra skillnad. Det består av punkter om hur man vill att skolan ska vara. Men inget om hur man ska komma dit.” Det är mer ett idéprogram och alla som arbetat med verksamhets­utveckling vet att önskelistor inte är tillräckliga när en verksamhet, med många inblandade, ska ges kraft och möjligheter att utvecklas. 

Kommunrevisionen slog larm våren 2020 om att andelen godkända elever i årskurs nio, hade sjunkit under flera år i rad - sen programmet infördes. Senare samma år undrar en ledare i Eskilstuna-Kuriren, 22 juni, varför Strängnäs kommunala skolor var sämre än rikssnittet och jämförbara kommuner. Tidningen refererade också att politiker ansåg att skolan hade för lite pengar, fast statistiken visade att den tvärtom hade relativt gott ställt. Istället stack något annat ut, kostnader för en ovanligt stor skoladministra­tion. Utvecklingen triggade också skolinspek­tionen att besöka Strängnäs. Resultatet blev bland annat ett föreläggande om att skyndsamt förbättra skolledarnas kompetens. Men istället blev passiviteten Strängnäs olyckliga signum. 

Nu är det ungefär ett år kvar av skolutveckling programmet. Utbildningschefen är vid gott mod. Han säger ”guld över tid” vilket ska förstås som att håller man på tillräckligt länge kanske man vinner. I hans ögon blir varje årskull ett idrottslag, en testbädd för Strängnäs kommunala skolors idéprogram. Vinner man inte cupen ett år, kan man alltid komma igen nästa år. 

Ska inte skolan vara bra varje dag? Forskningen är entydig, få saker är så stigmatiserande för en ung människa som att inte ha godkända betyg i nian. Det blir en tung ryggsäck att bära i livet. Styrande politiker i Strängnäs blundar för varje elevs rätt till en bra skola alla dagar. Här ser vi konsekvensen av att ha idéprogram som verksamhetsutveckling. När mål och hållpunkter saknas, breder kravlöshet och känsla av gott om tid ut sig. 

Men mitt i hjälplösheten finner kommunen förtröstan. Utbildningschefen säger att mycket återstår att göra. Bland annat vill han starta en ny utredning, där han plockar bort elever ur statistiken, som slutat eller bytt skola, för att visa hur skolan lyckats med elever om ”våra lärare får chansen att verkligen jobba med dem.” Med 4 900 elever och en årlig budget på cirka en miljard, konstaterar han att Strängnäs lärare inte kan jobba med elever som andra kommuner gör. Verkligheten måste lyftas bort, för att det ska framgå att hans skolor fungerar. Bättre kan inte vådan av att låta önskelistor styra uttryckas. 

Nu ska nya löne­pengar läggas på att leta halmstrån. Och kommunen betalar. Det skulle vara intressant att få en replik av politikerna som bär ansvaret.

Lars Larsson
Håkan Bertilsson
Vi ber om 10 000 röster
Strängnäspartiet