Historien ger ingen tröst – Sverige var svinkallt

När elen blir dyr och till och med kan stängas av i vinter är det lätt att snudda vid tanken att det kanske var bättre förr, innan vi gjorde oss så förtvivlat beroende av elektricitet.

Vi härstammar trots allt från generationer av nordbor, som lyckats överleva i tusentals år i vårt kalla klimat. Kanske kan vi lära något av historien som kan hjälpa oss i den energikris som nu drabbar oss.

Men Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet, ger inte mycket för romantiker som idealiserar gamla tider.

– Det finns ingen tröst att få i historien. Det var kallt och dragigt, folk frös och blev sjuka, säger han.

Eländiga bostäder

Han berättar att för 150 till 200 år sedan var det ytterst få som bodde i städerna. De flesta bodde på landsbygden, och för det stora flertalet var det i ganska eländiga bostäder.

Små dragiga torp, eller backstugor ingrävda i terrängen. Det var kallt, riktigt kallt. Bara i de mer välbeställda hemmen var det temperaturer som något mer liknar det vi är vana vid, berättar han.

– Det var fruktansvärt. Men man hade inget val när det gällde kylan, säger han.

Att fråga efter dåtidens energisparknep är helt enkelt en felställd fråga.

– De hade inget att spara av. Livet fick sträcka sig så långt som energin räckte.

Folk bodde trångt, sov i samma rum med ytterkläderna på. För dem som hade flera rum var det otänkbart att värma upp alla.

Men eländet gjorde folk medvetna, berättar han. Bättre bostadsstandard blev viktigt, och då folkhemmet började ta form en bit in på 1900-talet var värme och hygien prioriterat. Det krävdes till exempel någon form av centralvärme i egnahemshusen som byggdes.

– När folk flyttade in till städerna och fick bättre bostäder var inte längre värme en fråga, säger han.

På Skansen finns gamla historiska byggnader samlade för att vi ska kunna få en uppfattning om hur folk levde förr.

Kerstin Holm Söderkvist, etnolog och museipedagog på Skansen, tänder den öppna spisen i Backmats stuga från Venjan i Dalarna. Den är mycket gammal, från 1755, men här bodde folk fram till 1920-talet.

Stugan är liten. Kanske 25 kvadratmeter, med små, små gluggar till fönster och en mycket liten dörr innanför en kall förstuga. Här bodde en hel stor familj i en slags "compact living", men begreppet fanns förstås inte på den tiden. Då var det helt normalt att ett tiotal personer delade på så liten yta.

– Man samlades kring härden. Den gav både värme, ljus och mat, och var hjärtat i hemmet, berättar hon.

Gammelsverige var inte bara kallt, det var mörkt också. Ljus var en lyx, kanske hade en vanlig familj bara något eller några tiotal talgljus per år, som sparades till julen.

Kerstin Holm Söderkvist visar hur pallar och uppfällbara bord föstes in i spisvärmen.

Då blev det kallt om ryggen, till resten av rummet nådde inte värmen från brasan. Den som hade lyckan att äga en schal kunde skydda sig mot iskylan som smög sig på bakifrån.

– Man hade inte mycket kläder, kanske ett par ombyten, säger hon och pekar på husets "garderob", en stång i taket som yllekjolar, hemstickade strumpor och yllebyxor hängts över.

Håret frös fast i väggen

Sängarna var små skåp, med förhängen i ylle för att hålla värmen. Smala och korta som små barnsängar, ändå låg både mor och far och antagligen också något barn där. Det blev både trångt och varmt.

Hon visar trasmattorna som tjänade som madrasser, och den tjocka, yllefodrade fårskinnsfäll som användes som täcke. Med pälsen nedåt, för värmens skull. Ändå var det så kallt under nätterna att det kunde hända att håret frös fast i väggen, berättar hon.

– Man eldade inte på natten. När man eldade i spisen så var alltid någon eldvakt.

Från 1860-talet kom järnspisarna in i stugorna. Kanske också kakelugnar, för dem som hade det bättre ställt. De hade funnits tidigare sedan 1400-1500-talet, men vidareutvecklats tekniskt på 1700-talet. Men de var bara för de riktigt rika. Vanligt folk hade inte råd med sådana dyrgripar.

– Då den öppna härden ersattes av järnspisen blev eldningen mycket effektivare. Men det blev också mörkt. Då kom fotogenlampan samtidigt, som en revolution, berättar Kerstin Holm Söderkvist.