Närmast sörjande är hustrun Ulla, född Barrögård, samt sönerna Tomas, Herman och Erik med familjer.
Bosse föddes i Stockholm som son till Sven Hammarström och Karin, f Lamm och växte upp i Sundsvall och Nyköping. Hans stora intresse i ungdomen var jazzmusik och det intresset behöll han livet ut. Han spelade trummor i jazzband i ungdomen och deltog 1963 i tiotusenkronorsfrågan på TV i ämnet jazz.
Efter att ha utbildat sig till sjuksköterska och tagit en fil kand kom Bosse att arbeta med utlandsbistånd, i första hand som SIDA-anställd med inriktning på Afrika. Bosse lärde sig tidigt portugisiska och kom därför att jobba mycket i och för Mozambique. 1971 var han med och startade Sandöskolan för utbildning av biståndsarbetare.
Bosses framgångar i biståndsarbetet byggde mycket på hans sociala förmåga, att möta folk på olika nivåer och vinna förtroende och etablera varaktiga relationer. Ingen kände sig ifrågasatt av Bosse. De kontakter han byggde upp med arbetskamrater och motparter i arbetet ledde ofta till personlig vänskap. Många SIDA-medarbetare ställde upp när Bosse kallade till After Work på jazzklubben Fasching.
Under Bosses många och långa utlandsplaceringar var stugan i Näshulta utanför Eskilstuna hans fasta hemvist. Det var Ullas hembygd och där blev Bosse en uppskattad medlem i bygemenskapen. Hände det något på bygden ställde Bosse och Ulla upp! Efter pensioneringen engagerade sig Bosse i många lokala aktiviteter: Näshulta manskör, en ukuleleorkester, språkträning för invandrare och politiskt inom socialdemokratin där han hade uppdrag inom regionen och som nämndeman. Tragiskt nog kan det ha varit Bosses omfattande sociala kontakter som medförde att han drabbades av coronaviruset som kom att ända hans liv alltför tidigt.
Bosse ställde upp för de behövande, globalt under arbetslivet, lokalt efter pensioneringen. En biståndsarbetare med hjärtat på rätta stället. Vi kommer att sakna hans hjärtliga skratt.