Bror-Erik Ohlsson, fd stadsarkivarie i Eskilstuna, har gått ur tiden. Han har varit en mycket viktig inspiratör för oss som haft minsta intresse för stadens historia. Genom föreningslivet, många böcker, föreläsningar, bildande av lokalhistoriska sällskapet, S:t Eskils vänner, och stadsvandringar har han aktivt och pedagogiskt förmedlat sina stora kunskaper och sitt enastående intresse. Allt ifrån runstenar, till Fristaden, Egnahemsrörelsen, invandrarna i Folkhemmet har han spänt den lokalhistoriska bågen. Ödmjuk, försynt, tålmodig och humoristisk är några egenskaper som kännetecknade honom. Han byggde upp Eskilstuna stadsarkiv. Vid sidan av arbetet med lokalhistorien var han också aktiv inom Elimkyrkan.
Bror-Erik växte upp i Börje socken utanför Uppsala, något som han brukade kommentera med: ”Alla är vi barn i Börje”. 1964 kom han till Eskilstuna.
På senare år har han varit märkt av sjukdom och ålder, men när jag tänker på honom ser jag den spänstige, med forskande snabbrörlig blick, 35 – 40 åring som jag lärde känna i början av 1970-talet. Jag såg honom ibland komma bokstavligt talat springande i stan. Ingen tid skulle förloras i onödan.
På hösten 1973 var jag med några gånger på en släktforskarkurs som han ledde. Året efter hade jag en endagarspryo som man skulle ha på högstadiet och var då på stadsarkivet. Några dagar senare kom det ett intyg till min lärare: flitig, vaken och intresserad hade Bror-Erik tillagt om den som haft prao. Det var ju hedervärt och snällt av honom. Jag kände mig mycket nöjd och uppskattade hans gest. Jag träffade också på honom i arbetet med att Köpmangatan bevarades, något som inte var självklart att den skulle på 1970-talet.
Under gymnasietiden träffade jag Bror-Erik ibland på väg till skolan, ofta vid Kyrkobron där våra vägar sammanstrålade, och han kände alltid igen mig och pratade. Jag läste hans avhandling om Fristaden under gymnasietiden. Fascinerades av detta projekt, av hans beskrivning av Schröderstierna (den förste fristadsdirektören) som industrispion i Storbritannien och mycket mer. Jag undrar ibland om inte Fristaden, detta märkliga fenomen, höll på att bli bortglömt om inte Bror-Erik lyft fram det igen. Han har nog en stor förtjänst i att man numera talar om begrepp som den Stolta Fristaden och även börjat benämna det som fanns tidigare, Gamla staden och så mycket annat i Eskilstunas intressanta historia.
Jag minns särskilt en stadsvandring med Bror-Erik på 90-talet. Hur enträget han försökte lära lyssnarskaran om många hus, om arkitekt Emil Befve som både ritat stadshuset och Stockholmshuset. Vem hade hört talas om det, men Bror-Erik var envis med att vi skulle kunna det. Han berättade också om olika hus och t ex vad författaren Adolph Törneros i början av 1800-talet berättat om det huset, fullt av intressanta detaljer hela tiden. Jag tänkte många gånger nu det senaste året att jag skulle ringt Bror-Erik och bett att få veta mer. Tyvärr blev det aldrig av. Jag ångrar att jag inte passade på att fråga honom mer medan tid fanns.
Vid den här tiden på (90-talet) oroade han sig en hel del för att stadsarkivet skulle flytta till Munktellarenan. Hans drastiska bekymrade kommentar var: ”Jag vill inte komma till jobbet och varje morgon få en basketboll i huvudet.” Men han behövde inte uppleva det. Stadsarkivet hamnade så småningom i Bibliotekshuset.
På senare år såg han ofta trött ut och märkt av sjukdom. Han var långt från den unge spänstige stadsarkivarie som sprang på gatorna. På möten somnade han ofta till men just som man trodde att han inte alls var med i matchen piggnade han plötsligt till och så drog han en av sina många roliga historier. Den sista historien jag hörde honom berätta var om en tidigare präst i Eskilstuna. När prästen kom in på ett möte med barnavårdsnämnden, rufsig i håret och lite tilltufsad av brådskan snäser barnmorskan åt honom: Får man se ut hur som helst när man kommer till möten med barnavårdsnämnden? Varvid prästen snabbt replikerade: ”Ja det är tur att inte alla ser ut som barnmorskan för då hade det inte blivit några barn här i världen.”
Många roliga minnen av Bror-Erik lever kvar och hans gedigna arbete för att lyfta fram Eskilstunas historia är nog närmast oöverblickbar.
Bror-Erik blev 83 år. Han sörjes närmast av hustrun Gun-Britt och fyra barn med familjer.