Det finns människor som lämnar ett större tomrum efter sig än andra.
Som till exempel nyligen bortgångne travtränaren Kjell Wallin.
En hedersknyffel med ständig positiv livssyn som saknas av många, inte bara hans närmaste familj.
Han hade många vänner och veterligt inte en enda ovän.
Bara det säger åtskilligt om hans person.
I en tuff sport där det annars kan vara tufft att hålla sams.
Under många år kom jag i nästan daglig kontakt med Kjell, dels som hästägare, dels som travskribent på Eskilstuna-Kuriren.
Att få honom att ställa upp på mina reportage-idéer var rena barnleken.
Som då Spike T. skulle debutera i V65.
Bilden som illustrerade artikeln föreställde Kjell liggande på hästens rygg åt "fel håll" och med händerna på rumpan. Under fotot löd texten: Den här baken hoppas Wallin få visa motståndarna på lördag.
En topptravare i hans träning var Alex Cross. Denne sprang ifrån sina medtävlare med 70, 80, 100 meter. En undantagspålle värd att uppmärksammas.
För att på foto demonstrera hans överlägsenhet, med Alex på mållinjen och övriga knappt synbara, rejält akterseglade, talade jag med Kjell innan loppet.
– Nej, i dag hade jag tänkt ta det lugnt, förklarade kusken.
– Inte alls, replikerade jag. Jätteförsprång som vanligt.
Kjell lydde.
Det blev en sexspaltig pangbild.
Precis som regisserats!
Vi är många som anser att Kjell rycktes bort för tidigt.
Jag är en av dem som sörjer.
Dock med enbart glada minnen och djupa avtryck.
Familjen har min empati.
Hustru Anki har ett starkt stöd i barnen Tony och Cecilia, som gör sorgen lättare att bära.
Nalle Weinstock