Göran Frithz föddes och växte upp i Strängnäs, där han blev student 1956. Han var tidigt inriktad på att bli läkare och avlade sin medicine licentiatexamen vid Uppsala universitet 1963 och blev legitimerad läkare samma år. Under specialistutbildning i invärtesmedicin och kardiologi vid Akademiska sjukhuset under 1960-talets senare hälft fick han god kontakt, som utvecklades till bestående vänskap, med den legendariske professorn i praktisk medicin, Erik Ask-Upmark. Göran disputerade på en klinisk avhandling om stroke och blev medicine doktor 1974 och året därpå docent vid Uppsala universitet. Därefter sökte Göran sig till Centrallasarettet (numera Mälardalens sjukhus) i Eskilstuna, där han utnämndes till överläkare i invärtesmedicin 1975. Han blev sjukhuset trogen under hela sin aktiva tid och 2000 utnämndes han till adjungerad professor vid Mälardalens högskola. Göran hade ett stort sjömilitärt intresse, som parallellt resulterade i att han blev örlogskapten i reserven med också livslångt medlemskap i Sjöofficerssällskapet.
Göran kom vid sidan av sina läkaråligganden att fortsätta sin kliniska forskning inom främst hjärta/kärl-området med alltmer tydligt fokus på folksjukdomen högt blodtryck (hypertoni), som också blev hans huvudsakliga ansvarsområde inom sjukhuset. Göran, med sitt naturliga människointresse, hade tagit intryck av Ask-Upmarks synsätt i patientsamtalet, att med helhetssyn omfatta den kliniska frågeställningen, där sjukhistoria, symptom och kliniska observationer var viktiga pusselbitar för diagnos. Det var emellertid inte det minsta främmande för honom, att med gott intellekt och stort intresse tillgodogöra sig och i den kliniska vardagen tillämpa de vetenskapliga landvinningar som gjordes till gagn för patienterna i en alltmer teknikinriktad sjukvård.
En av oss (G R) kom i mitten av 1970-talet att få närmare vetenskapliga samarbeten med Göran av ofta mera grundforskningskaraktär. Ett exempel på detta är, då Göran ställde blodprover till förfogande för vidare analys från välutredda, nyupptäckta hypertoni-patienter. Med en egenutvecklad isotopmetodik kunde vi tillsammans påvisa, att röda blodkroppar från patienter med obehandlad hypertoni hade ett förhöjt innehåll av joniserat kalcium. Denna förhöjning, kunde vi senare visa, fick effekt på röda blodkroppars förmåga till formförändringar som minskade, något som i slutändan kan påverka blodets genomrinningsförmåga i de minsta blodkärlen, kapillärerna.
Görans stora kunskaper inom hela det internmedicinska fältet och i synnerhet inom hjärta/kärl-området var obestridliga och lika imponerande var hans sätt att förmedla sitt kunnande till yngre kolleger och annan sjukvårdande personal. Kombinationen av hög klinisk kompetens och aktiva forskningsinsatser i frontlinjen innebar en garant för hög kvalité i sjukvårdsarbetet.
Efter sin pensionering kunde Göran ägna mer tid åt sin älskade familj, sina många kulturella intressen och sommarboendet i Torekov. Göran hyllade gentlemannadygderna och med sitt öppna väsen och goda humör bildade han ett stort nätverk av goda vänner kring sig. Han var hedersmedlem i Rotary och hade medlemskap i flera föreningar och sällskap.
Med sin breda allmänbildning och sina träffsäkra associationer gav Göran liv åt våra diskussioner och samtal, som sällan blev uddlösa.
Minnet av Göran Frithz kommer att bevaras i ett ljust skimmer och våra tankar går till Lillemor och Gustaf med familj.