En kommunal tjänsteman som brinner för sitt yrkesområde dag som natt, år ut och in, geografiskt överallt – sådana personer förekommer oerhört sällan.
Men nämner man Lasse Müllers namn vet alla Eskilstunabor i allmänhet och alla kulturarbetare i synnerhet exakt vad det rör sig om. Få om ens någon har under årtionden varit så förknippad med stadens kulturliv som han. Nu har kulturprofilen somnat in, knäckt efter lång tids sjukdom med final i regi av det förrädiska Coronaviruset.
Rocco Gustafsson beskrev Lasse Müller i ett tack på nätet som kulturens lysande stjärna. Och det blev han sannerligen, den Stockholmsbördige som kom till Eskilstuna 1973 och efter framgångsrika chefsår på Eskilstuna kommuns ungdomsenhet blev kultursekreterare under de fjorton sista arbetsåren.
Det var liksom självklart att Lasse Müller skulle hamna inom kultursektorn. Utnämningen av honom är nog den mest pricksäkra rekryteringen som gjorts på år och dagar i kommunen.
Jazzen låg Lasse varmast om hjärtat, det stack han inte under stol med. Han var med om att grunda den populära jazzklubben 1979, var dess ordförande under ett decennium och blev under en tid även riksordförande. Han koordinerade under flera år jazzsamarbetet i Norden och på äldre dagar axlade han också ordförandeposten på sörmländsk nivå.
Självklart var Lasse Müller en av påskyndarna som fick Eskilstuna att bli landets jazzstad 1999. Tillsammans med Stefan Wistrand låg han också bakom en uppmärksammad utställning om jazzens historia på Stadsmuseet 2005.
Men det är sannerligen inte bara jazzen som har den nu avlidne att tacka för så mycket. Det finns knappast en kulturförening eller kulturarbetare i Eskilstuna med omnejd som inte haft med denne hedersman att göra. Lasse var inte tjänstemannen som satt limmad vid skrivbordet. Han deltog i verksamheten på fältet och var självskriven i publiken på det mesta med kulturella förtecken.
Han var med om starta Eskilstuna filmklubb, han ledde med finess Lasses Fredagsstuk hos Josef på House of Blues under flera år, han ägnade många förmiddagar som pensionär åt att sopa trottoaren utanför först Kafé kaka och senare Café Norr, och han fördelade under många år kommunala pengar till allehanda kulturyttringar. Vidden i hans göranden var enorm, han var välkommen överallt och togs emot med samma öppna famn som han själv erbjöd.
För mig var han en fantastisk källa till de ideliga kulturnyheter han levererade. Eskilstuna-Kuriren hade också glädjen av att ha Lasse som ledamot i juryn för tidningens kulturpris och under tio år delade vi tillsammans ut Pierrotpriset till lovande teaterungdomar av medel från det avsomnade Teaterteamet Skiftinge.
Och apropå priser fick han rättvist både Eskilsstatyetten och stipendium i jazzklubben ur Börje Fredrikssons minnesfond.
Mest saknar jag nu alla de samtal vi hade i kulturfrågor, inte minst när det gäller litteratur. Lasse hade sin favoritfåtölj därhemma, där han satte sig under ledigheter och plöjde igenom den bokhög av olästa böcker som samlats där. Då kunde han koppla av.
Nu har han tagit paus för alltid och det känns redan tomt i Eskilstuna utan Lasse. Vi är så många som saknar honom, framförallt dottern Ellen med familj dit många värmande tankar nu går.