”Sköna Maj, Välkommen våra lekars vän...”
Där står de nog, Pelle, Lasse, Göran, Monkan, Gösta, Olle och alla vännerna, skrålande, lätt i gasen och gläds att de får sällskap av den härliga Maj som lämnat det jordiska dagen före Valborgsmässoafton, 84 år ung.
”Jag är för tillfället död” skulle hon själv kalla tillståndet. Där uppe i ”the Blue Skies”.
Kanske vinkar också Ol’Blue Eyes!
Maj ringde mig nyligen och berättade om sitt nya boende med utsikt över havet. Pigg och glad. Sedan länge hade hon svårt att prata men nu gick det bra. Tidigare bodde hon på Hven där vi hälsade på henne för två år sedan.
Maj kom in i mitt liv på 70-talet. Hon och min bror Lasse var klasskamrater i småskolan. För honom förblev Maj den första kärleken – och också hans sista. Maj berättade en gång för mig om skoltiden med Lasse: ”Vi gick alltid längs staketet vid kyrkogården. Mitt första minne av ett samtal vi hade var när Lasse frågade: ’Vad tycker du bäst om, gammal eller modern dansmusik?’ Jag var så kuvad hemma, och inte säker på vad han tyckte att jag skulle svara. Jag ville ju så gärna tycka som Lasse men hade ingen uppfattning om vilket som var vilket. Man lyssnade på dagens grammofonmusik i radio och då förekom det alltid nån modern och nån gammal. Nån hambo eller nån foxtrot. Jag drog till med modern och det var ju rätt.”
30 år senare träffades de igen, berättade Maj när jag en gång tillbringade en dag i hennes skrivarstuga på Södermalm: ”-76 måste det ha varit. Pelle (Wahlöö) dog -75 vid midsommartid. Och det här var på Valborgsmässoafton. Lasse spelade på jazzklubben Bohemia och det var fullt med folk. Jag stod längst bak. Jag brukade gå dit och lyssna på jazz. Som vanligt var Lasse fräck i mun och sa nåt fult. Då ropade jag: ’Det där skulle fru Fagerlind inte tyckt om.’ Och Lasse skuggade strålkastarljuset och tittade ut mot publiken och sa: ’Maj! Är du här?’ Då hade vi inte setts sen vi var barn. Nästa dag satt vi hela dagen på Savoy och snackade och snackade och snackade. Sen följde jag honom till tåget. Dagarna efter pratade vi i telefon i timmar tills han plötsligt bara kom ner och bosatte sig hos mig, med en trave skivor under armen.”
Maj förblev en del av familjen även sedan Lasse dött och deltog i olika familjesammankomster. En gång frågade hon: ”Lasse och jag gifte oss visserligen aldrig men kan jag inte få kalla Dig min svåger?”. Klart att hon fick det! 2016 hade Maj ”Sommar i P1” och berättade då bland annat historien om när hon och Lasse ringde upp Frank Sinatra. Finns att lyssna på på radions hemsida.
Maj var ju inte bara vårt lands kanske främsta deckarförfattare. När Per Wahlöö dött kom hon att ägna sig mycket åt översättningsarbeten. Och vad passar bättre att sluta med än inledningsraderna ur den översättning hon gjorde för Lasses räkning av deckarlegenden Raymond Chandlers ”Requiem”:
Det finns ett ögonblick efter döden när ansiktet är vackert
när de milda trötta ögonen är slutna och smärtan borta
och kärlekens långa tåliga oskuld sakta kommer in
för att stilla dröja ännu en stund.