Bitten Lörstad, Strängnäs, har avlidit i en ålder av 84 år. Närmast anhöriga är sönerna Henrik, Johan och Ulf.
Envis. Det var hon, vår lilla mamma. Och egensinnig. Bakom den väna ytan dolde sig en vilja av stål. Men kärleksfull, omtänksam och tacksam för det livet gav, även det som smakade salt.
Bitten föddes som Ulla-Britt Jepson i Karlshamn den 19 oktober 1940, mellansyster till bror Olle och syster Jill. Hennes far var bilhandlare Sven Jepson, så Bitten växte upp i materiellt överflöd men lärde sig att livet även innehåller andra värderingar. Av mor Elsa fick hon lära sig att extrapriser aldrig skall förfaras och skafferierna var alltid välfyllda med fynd. Så någon bortskämd snobb blev hon aldrig.
I ungdomen var hon en duktig tennisspelare och kom långt i de Blekingska distriktsmästerskapen. Hon ville gärna åka till Frankrike för att studera franska, något som far Sven tyckte var olämpligt. Detta kan vara anledningen till att Bitten sedermera sällade sig till italofilerna i stället för frankofilerna.
Det blev Lund istället. Främsta ämnen som Bitten fick högsta betyg i var psykologi och filosofi. Där träffade hon även sin stora kärlek och livskamrat Mats och tvingade sig att skumpa runt på bönpallen på hans vespa. Till skillnad mot Bitten tyckte Mats om att köra fort, något som måhända är roten till en livslång aversion gentemot tvåhjuliga motorfordon.
Bitten födde fyra barn, varav tre levt vidare till vuxen ålder. Som mor var hon glad och stolt över sina söner och fanns alltid för dem utifrån sin allra bästa förmåga. Utöver barn och barnbarn var hennes stora passion italiensk kultur av alla de slag. Varenda kyrka eller romersk ruin som kom i hennes väg skulle nogsamt undersökas, upplevas och bevaras i minnet. Något som framförallt äldste son Henrik som barn beklagade högljutt tills han sedermera utsatte sina barn för detsamma i vuxen ålder.
Efter hemkomsten till Sverige utbildade sig Bitten till socionom och arbetade på Sofiahemmet i Lund och efter flytten till Strängnäs som kurator på Huddinge sjukhus.
Efter pensioneringen återvände Mats och Bitten till Italien, vilket de bestämt sedan de flyttade till Sverige 1975. Lilla hamnstaden Gallipoli i Puglia blev deras hemvist under åren efter millennieskiftet.
Ju mer kärlek en människa gett desto större blir hålet hon lämnar efter sig. Tomheten efter Bitten är avgrundsdjup, och att fylla den med så mycket kärlek hon gav kommer att ta lång tid. Men vi börjar nu.
Henrik, Johan och Ulf