Min mamma föddes år 1910 i södra Finlands skärgård, och jag är uppväxt med berättelserna som mamma och mina mostrar gav mig då jag frågade. Dom upplevde både inbördeskriget, det första och det andra världskriget.

Min morfar dog i koncentrationslägret på Sveaborg utanför Helsingfors på grund av att han ville vara neutral under inbördeskriget. Hans namn finns idag på dokument. Mormor blev ensam med fem barn, och en bror som blivit förlamad i benen. Dom bodde ute i skärgården, i ett hus på ett rum och kök, som morfar byggt. För att ta sig till skola och arbete fick dom ro eller gå efter stranden i över en timma. 

Åren gick, och så småningom flyttade alla till Helsingfors där arbetena fanns. Det gick bra för allihop, och mamma som var en glad och omtyckt person, fick erbjudande om att åka till Bryssel under ett år, och arbeta hos familjen Mannerheim.

Andra världskriget bröt ut och vintrarna var kallare än vanligt, men det var sällan som dom frös. Nervositeten och oron satte fart på blodomloppet. Mitt under brinnande krig, en aprildag 1940 födde mamma en son, Börje. Lyckan varade i fyra år. En dag när mamma kom hem från arbetet möttes hon av mormor, som berättade att Börje med en lapp om halsen var på väg till Sverige.

Sorgen går nog aldrig att förstå, men mamma gav inte upp. Så fort kriget var över skaffade hon pass och åkte över till Sverige, och började leta. Hon arbetade på barnhem, och till slut hittade hon Börje. Han hade kommit till ett par som även tagit hand om en flicka. Mamma som kom från ett bombat Helsingfors, och inte ägde någonting, hade inte hjärta att ta med sig Börje. Hon stannade dock kvar och arbetade med alla de barn som inte blivit placerade i hem.

Efter ett par år träffade hon min pappa. Dom köpte hus och fick mig och min syster, men äktenskapet var inte lyckligt. Kontakten med Börje var sporadisk, och han dog alltför tidigt av hjärtinfarkt, eller kanske sorg i hjärtat. 

Det finns inga vinnare, utan bara förlorare i krig.