Äldre – en försumbar grupp

Signaturen "Lever på hoppet" berättar om hur svårt det är att få en tid hos läkare när man är gammal och inte har modern mobil.

Signaturen "Lever på hoppet" berättar om hur svårt det är att få en tid hos läkare när man är gammal och inte har modern mobil.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Insändare2022-02-07 07:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi som kallas ”äldre-äldre” har oftast svårt att kommunicera med vårdsektorn. Mycket beror förstås på den elektroniska utvecklingen, som ofta förutsätter att alla kan den och besitter de olika apparater och ID-bekräftelser som krävs – och har råd med det! Så är det nu tyvärr inte. Väldigt många i min åldersgrupp har bara den gamla telefonen som länk till omvärlden. Risken att behöva lida eller avlida på grund av den svåråtkomliga vården är därför påtaglig!

Själv har jag haft turen att besitta en del av de elektroniskt styrda kommunikationsmedlen. Men min mobiltelefon är för gammal för att kunna ringa till min vårdcentral, som inleder samtal med en telefonsvarare som börjar med att upplysa om fördelarna med att kontakta 1177 samt om man lider av en akut åkomma, så ska man ringa 112. Därefter följer frågor som man ska följa genom att trycka på en siffra. Sedan ombeds man uppge sitt ID-nummer, varefter man får ett meddelande om att en sköterska kommer att ringa upp en viss tid senare på dagen.

När detta så sker talar jag om att jag besväras av en viss åkomma, som kraftigt försvårar min sömn. Jag får då svaret att jag behöver en tid hos min husläkare och att den första möjliga tiden är om mer än fjorton dagar.

Att ligga orolig och sömnlös så lång tid är en tuff utmaning. Så jag ringer sjukhusets akutmottagning, som tidigare hjälpt mig med goda råd. Där får jag då förslaget att ringa min vårdcentral för en akut tid. Eftersom telefonsvararen upplyser om att man ska ringa 112 vid akuta besvär, så avstår jag naturligtvis för att följa det rådet.

Bortsett från det obehag och panikångest som jag själv utsätts för, så tycker jag synd om min hustru som tvingas leva med mig under denna tidens väntan på hjälp.

Hoppet att en läkare skulle ringa upp och försöka hjälpa mig är numera utesluten. Sannolikheten att jag ens orkar och lever ända till min utlovade läkartid på vårdcentralen är oviss. Det verkar tyvärr som om äldre människor betraktas som en försumbar grupp i samhället. Och att det där att vårdcentralerna skulle avlasta våra sjukhus fungerar inte alls!