Jag läser i Eskilstuna-Kuriren om dom övergrepp som har begåtts på Bolindergården mot äldre som är i total beroendeställning till den personal som arbetar där. Har den äldres sista bostad i livet blivit en lekplats för olämpliga personer att leva ut sin tuffa jargong och ta sig friheter att i olika grad begå övergrepp? Äldreboendena är inga lekstugor!
Något måste vara riktigt fel då det ofta gått att läsa att flera äldreboenden haft stora problem i omvårdnaden. Min erfarenhet är att personer i beroendeställning mycket sällan törs uttrycka sina synpunkter på den omsorg dom får, av rädsla för att inte veta hur det blir sen. Bara tanken på att inte kunna skydda sin egen integritet gör mig rädd. Här råder en tystnadskultur som är osund men helt förståelig med tanke på hur det ser ut i äldreomsorgen idag. Det är likaledes en osund och rättsosäker tystnadskultur när personalen inte vågar uttrycka eller rapportera då dom gamla far illa. Det måste vara helt klargjort vid anställningstillfället vad målet för verksamheten är. Det ska vara helt uteslutet att som anställd värna arbetsgruppens lojalitet framför dom man är till för, nämligen dom äldre och deras trygghet och säkerhet.
Det uttrycks att det råder kulturkrockar av problematisk art. Vad består dom kulturkrockarna av och hur åtgärdas dom? Det sätts in olika åtgärder för att kvalitetssäkra omsorgen och det tror jag på, men frågan kvarstår, varför blir inget till det bättre? Dom åtgärder som genomförs tycks inte ha en positiv effekt.
Min och mångas synpunkt är att äldreomsorgen sedan länge är nedbantad och oprioriterad samt att yrkesstatusen är låg. Konsekvensen blir att personer som inte är lämpade för jobbet kommer in i verksamheten. Det måste vara mycket frustrerande och tidsödande för chefer och övriga beslutsfattare att titt som tätt behöva upprätta personalärenden och Lex Sarah-anmälningar.
Så här kan vi inte ha det, som en politiker uttryckte sig, utan nu gäller det att vända på varenda sten. Det är dom äldre och sköra som får betala priset för dålig omvårdnad!