Coronapandemin har blixtbelyst konsekvenserna av den nedmontering av välfärden som skett under de senaste decennierna. Välfärden har lämnats underfinansierad, underbemannad och underprioriterad. Den ständiga jakten på en budget i balans har lett till en orimlig arbetsorganisation och personal som springer fortare och fortare. De ”hälsosamma” scheman som nu införs i rask takt av många arbetsgivare inom äldreomsorgen är inget annat än ytterligare ett sätt att spara pengar. 

I så personalintensiva verksamheter som exempelvis äldreomsorgen är det så gott som alltid personalens arbetstider, arbetsmiljö, kompetens och tjänstgöringsgrad som påverkas när det ska sparas pengar. Detta kan alla som arbetar inom välfärden intyga och stöds av flera rapporter från Kommunal. De extra pengar som skjutits till av regeringen har inte sällan istället för att utöka bemanningen gått till att hålla kvar den bemanning som behöver finnas för att kunna utföra de uppgifter som krävs. Det blir kortsiktiga nödlösningar, inte långsiktiga investeringar.

Den arbetsorganisation som vuxit fram i underprioriteringens kölvatten har gjort det allt mer omöjligt att förena socialt liv med arbetsliv. ”Hälsosamma” scheman är ytterligare ett steg i den riktningen. Man hänvisar till forskning men faktum är att ”hälsosamma” scheman inte har något stöd i forskning om man inte helt fräckt väljer att plocka russinen ur kakan.

Vi behöver ha ett hållbart arbetsliv med fokus på personalens välmående där man kan vara med och påverka sin arbetssituation – det är bra för alla. Det är inte förenligt med att införa ”hälsosamma” scheman. Att vara en riktigt bra arbetsgivare är att verka för en hållbar arbetstidsförläggning och ha fokus på friska arbetsplatser och friska medarbetare som kan kombinera arbetsliv med privatliv. Det tjänar alla på i längden.