I hela mitt vuxna liv har jag haft förmånen att inte ha med polisen att göra. Jag har inte blivit utsatt för brott eller själv begått några sådana. I min naivitet trodde jag därför att vi levde i en tid där vi var upplysta kring det våld som kvinnor utsätts för i hemmet.

Tyvärr ändrades allt detta, när jag under hösten träffade en man. I början var det fantastiskt, men sen blev jag, något som jag aldrig trodde skulle hända mig, utsatt för våld, hot och kontroll. Första gången han slog mig ringde jag polisen. Andra gången lämnade jag honom och ringde polisen igen. Så här blev jag bemött:

Det här har väl du säkert hamnat i förut? Vad hade du gjort? Är du onykter? Han är ju ganska harmlös, är du verkligen rädd för honom?
Det var ju inte ens med knytnäve? Borde du inte flytta från stan då, om du är rädd för honom?

Kort därefter fick jag veta att anmälan om misshandel var nedlagd. Detta trots synliga dokumenterade skador. Polisen ansåg att han hade en rimlig förklaring på varför han blev arg.

Sällan har jag blivit så besviken på det samhälle som jag trodde skulle finnas där för att hjälpa mig. Polisen i Eskilstuna verkar leva kvar i den tid det var okej för män att kontrollera och slå sina kvinnor. De har väl mer spännande arbetsuppgifter att ägna sig åt.