”Det är vår generation som både kan och ska ta ansvar för kärnkraftsavfallet” kungjorde miljö- och klimatministern när regeringen nyligen presenterade sitt godkännande av slutförvaringen för 12 000 ton kärnkraftsavfall. Att kalla detta ett ansvarstagande är häpnadsväckande. Det är snarare så, att vår generation genom det här beslutet tar historiens största springnota mot kommande generationer.
Vi gör det bekvämt för oss och låter människor i framtiden ta hand om konsekvenserna. Ur moralisk synpunkt ett i högsta grad betänkligt uppträdande. Ingen seriös plan finns för hur vi ska kunna kommunicera till framtidens människor vilken typ av livsfarligt avfall som vi grävt ner på 500 meters djup. Man kan se det som att vi gömt soporna och kastat bort nyckeln till sopförrådet.
Sverige är fantastiskt, men det finns något tragikomiskt över det som nu kommer att ske. Här kan man fällas för miljöbrott om man tömmer avfallet från sitt utedass i en grop i skogen. Samtidigt tänker man på fullt allvar gräva ner kärnkraftsavfall i backen! Det minst dåliga, i den situation vi nu har skapat för oss, är att förvara det radioaktiva materialet i någon sorts byggnad ovan mark. Då kan vi berätta för varje ny generation vad som finns där och då kan vi inspektera och mäta vad som händer med avfallet över tid. Samtidigt kan denna byggnad stå som ett ”evigt” monument över vår tids hybris.