Slutreplik till Roger Stark, som tidigare i november skrev insändaren "Löften om nya siffror är ingenting att räkna med". Tidigare har även insändarna "Även jag förvandlas ibland till 'odräglig språkpolis'"och "När vi 40-talister var barn var inte föräldrar grymma" publicerats på samma ämne, svenska språket.

Jag vill tacka Roger Stark för våra gemensamma språkspaningar här i Eskilstuna-Kuriren.

Att vara språkpolis är egentligen en omöjlig uppgift. Det är lite som riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote, och hans lönlösa kamp mot väderkvarnarna.

Eller som de klantiga konstaplarna Kling och Klang i Pippi Långstrump som gjorde bort sig hela tiden.

Om vi som språkpoliserna ”Rolf och Roger” har roat några läsare, och retat några andra, har vår kamp mot det förflackade språket trots allt inte varit helt meningslöst. Man kan också se det som en självironisk klackspark som ska tas på ”lagom” blodigt allvar.

Jag vill avsluta med en språkspaning från 19 november. Det var radioprogrammet ”Det händer i hjärnan när du blir kär” med Louis Epstein som programledare. En av de inbjudna experterna säger:

”Tjejer och killar ”kåmittar” olika. Men tjejer ”båndar” snabbare. Man ska också ”brejsa” det underbara med att vara kär”.

Eftersom det är det talade språket som gäller i radion vet jag inte hur de för mig obegripliga (svenska?) orden stavas. Därför skriver jag som det lät i mina öron –  ”kåmittar”, ”båndar” och ”brejsa”. På radion finns heller ingen textremsa att slå på som eventuellt kastar ljus över den språkliga förmörkelsen.