När Sveriges lärare arrangerade en manifestation på torget i höstas, fick jag höra ett uttryck som är nytt för mig: ”Icke-skadliga neddragningar”. Vad är det?
I en budget som i många år legat under vad som på något sätt kan anses rimlig, är alla vidare neddragningar skadliga. Och att rektorer då försöker tänja lite på sanningen om barngruppernas storlek för att på så sätt kunna få något extra bidrag, kan jag till viss del förstå. Det är inte rätt, men i en verksamhet som behöver så mycket mer pengar än den tilldelas, försöker de göra vad de kan för att få det att gå ihop.
I skollagen framgår att vi är skyldiga att ge alla barn det stöd de behöver för att kunna utvecklas och lära. Jag har själv aldrig hittat den delen det står att de bara ska få det stöd kommunpolitikerna tycker de är värda. För det är uppenbart för alla att det är vitt skilda saker.
För några år sedan tyckte politikerna att det fanns alldeles för många barn och elever som behövde extra stöd i sin utbildning. Det utgick visst alldeles för många tilläggsbelopp till för vad vi i vardagligt tal kallar "resurser". Oron skiftas från varför så många behöver det här extra stödet och hur vi kan bromsa en ökande trend, till att dessa barn kostar för mycket och så kan vi absolut inte ha det.
Följaktligen måste reglerna ändras. Det måste helt enkelt bli mycket svårare att få den hjälp barnen behöver. Verkar det som en skadlig besparing, eller en rimlig?
I dagsläget är det bestämt att alla förskoleområden i kommunen måste ha precis lika många barn med extra behov. För det måste det ju betyda när alla områden ska få samma summa till resurser. Hur många är det budgeterat för? Vad gör vi om det finns fler som har behov? Verkar det här skadligt eller rimligt?
Grejen är att ute i verksamheterna är vi fortfarande, enligt lag, skyldiga att ge alla barn det stöd de behöver. Men utan pengarna vi behöver för att ge dem det. Eller, ibland kan faktiskt barnen få stöd under en del av vistelsetiden – hur tänker man då? Att barnen ska stänga av sin funktionsnedsättning klockan två? Verkar det skadligt eller rimligt?
Enheterna måste nu ta av sitt obefintliga överflöd för att kunna anställa de resurser barnen så väl behöver. Eller så bestäms det att befintlig personal ska klara av det också. I regel vet vi redan ungefär vilket stöd barnen behöver, problemet är att vi inte har tiden att ge dem det. För om jag ska hjälpa det här barnet, innebär det ofta att jag måste lämna min två kollegor med de 23 andra barnen om jag är i en äldrebarnsgrupp, eller 15 i en yngrebarnsgrupp. Verkar det skadligt eller rimligt?
Vi får handledning, men den innebär att vi måste gå ifrån avdelningen alla tre och den tiden finns inte. Tid finns aldrig. Men vi kanske kan få GPS-tracker som vi kan fästa på barnen, så att vi vet åt vilket håll vi ska gå åt, när vi inte hann med att se åt vilket håll de sprang?
För även om vi på papper är tre heltidsanställda på en avdelning, ser verkligheten lite annorlunda ut. Vi ska räcka till över hela dagen. Vi har barn som behöver komma redan klockan 06 på morgonen, och andra som behöver vara kvar till klockan 18. Den av oss som börjar före 06 går hem cirka 14.30, och den som ska jobba till 18 börjar tidigast 09. Vi har då kvar 5,5 timme då vi alla tre är på avdelningen, vilket behövs för att kunna dela upp barnen i mindre grupper för undervisning – som ju trots allt är ett av våra huvuduppdrag.
Men undervisning behöver planeras, förberedas, dokumenteras och utvärderas, det sker både enskilt och tillsammans. Vi drar alltså 3-4,5 timme till per vecka där vi inte är alla tre på plats, beroende på vad som behöver göras och hur många förskollärare som behöver planeringstid.
Vi behöver också dra bort tid för att planera och genomföra utvecklingssamtal, inskolningssamtal, föräldramöten och andra möten som ingår i arbetet. Dra även den tiden från tiden vi alla är på plats.
Sen ska vi duka, duka av, bädda och bädda upp och tvätta. Vi behöver lyfta upp och ner stolar på borden för att få golven städade, dammsuga de mattor som inte ingår i lokalvårdarens uppgift och städa upp på avdelningen innan man blir ensam kvar med de sista barnen.
Sen är det ju trots allt så att även vi pedagoger behöver lite lunchrast. Vi har en halvtimme var och innan alla fått sin rast har det gått ytterligare 1,5 timme utan att alla tre är i barngruppen. Eftersom vi nu egentligen nere på minustid vad gäller tiden då vi alla är i barngrupp, kan vi nästan bara drömma om att få ut en paus någon gång. Du vet förmiddagskaffet som är så gott, eller kvarten som känns så välbehövlig på eftermiddagen.
Vi försöker få till det så att den som börjar allra tidigast ändå kan få en paus på förmiddagen. På eftermiddagen hinner vi gå på toa. Verkar det skadligt eller rimligt?
Ja, nästan alla barn i kommunens förskolor har det roligt där. Där finns det pedagoger, kompisar och material i en miljö som är anpassad för dem. De vet ju inte vad som inte hinns med, för jag har ännu inte träffat ett barn som läst läroplanen för förskolan, eller några av de andra styrdokumenten. Så att bedöma hur pedagogernas arbetssituation är utifrån hur roligt barnen har i förskolan känns inte på något sätt rimligt.
Inget av det här jag skrivit om syns i papper och statistik, om man inte letar efter det. Antalet sjukdagar och sjukskrivningar kan ju skrivas ner, men det verkar inte som man vill förstå vad de siffrorna innebär. Man kan nog också räkna de vikarietimmar som går åt, om man tycker det är intressant. De är inte lika många som sjuktimmarna. För vi måste spara in på vikarier för att ha råd med resurserna vi inte får tilläggsbelopp för. Känns det skadligt eller rimligt?
Jag vill också berätta varför jag skickar in det här anonymt. Den meddelandefrihet vi har i kommunen är en enhörning, en myt, något som inte finns. Jag skulle inte bli av med mitt jobb. Men jag skulle aldrig heller ha en chans om jag skulle söka mig ett nytt. Verkar det skadligt eller rimligt?