Vi lever i en tid då många människor behöver hjälp, som samhället inte kan ge. Varken medicinskt eller socialt. Med tanke på alla lidande individer i vårt samhälle är det märkligt att detta samhällsproblem inte uppmärksammas mer av media och politiker. Efter över ett år med en grasserande pandemi har detta problem blivit påtagligt mycket större. Allt fler behöver en hjälp som de inte får.

En rimlig förklaring är naturligtvis den plötsliga uppkomsten av en dödlig sjukdom och alla de problem det medförde. En inte fullt så rimlig förklaring är varför samhället inte var bättre rustat för akuta överraskningar (som exempelvis i vårt grannland Finland). Samt varför samhällets sociala resurser inte har anpassats till nuläget.

Den psykiska vården, som varit mycket försummad under lång tid, har nu blivit behövd mer än någonsin. Och den är nästan obefintlig. Så konsekvensen blir att ännu fler än före pandemin kommer att förbli ohjälpta.

Jag har tidigare föreslagit en snabbutbildning av blivande sjuksköterskor i KBT-terapi, som är en väl använd praktisk metod för ”snabbhjälp” för personer som blivit psykiskt drabbade – i alla åldrar. Men praktisk anpassning till verkligheten verkar inte ligga för oss i dagens Sverige. Man tillsätter utredningar, som ofta ”rinner ut i sanden”.

Vårt land behöver en stark politisk ledning, som vågar agera snabbare och innan det är för sent. Vi har för många hemlösa, arbetslösa och sjuka för att kallas ett ”välståndsland”.

Pandemi-mutationen Delta lär ju med till visshet gränsande sannolikhet komma även hit till oss. Med den nuvarande respektlöshet för Covid-19 som vår befolkning visar, så är prognosen för sommaren inte munter. Särskilt inte med en grasserande Delta i landet.

Att vara ung eller ha blivit vaccinerad kan ändå innebära risk för smitta och för tidig död.