Vårt svenska samhälle består av två generationers ”curlade” barn, vars brådmogenhet uppmuntrades av deras föräldrars antagande att deras barn alltför tidigt var lämpliga att göra sina egna val, som om barnen var sina föräldrars kunder snarare än deras avkommor. Vilket naturligtvis hindrade barnens naturliga utveckling. Ett ungt barn som konstant blir konsulterad om vad det vill ha och inte ha lär sig att livet är och bör alltid vara styrt av vad man själv tycker om och inte tycker om. Barnet blir slav under sina egna fördomar, vilket är skadligt inte bara för det själv utan också för det samhälle som det tillhör.

När unga människor för 50 år sedan slutade skolan tog flertalet det arbete som fanns och på arbetsmarknadens villkor. I dag vet vi att situationen är dramatiskt förändrad i vårt land. Unga människor som just slutat skolan ställer helt andra krav. De ska ha ett populärt och välbetalt arbete. Inte vilket ”skitjobb” som helst. Därför är i dag många ungdomar utan arbete. Många väljer då att börja studera på universitet eller högskola för att kanske finna något att göra och samtidigt få studielån och bidrag. På grund av rådande bostadsbrist bor många kvar hos sina föräldrar. Hyresfritt och med fortsatt service.

Med tanke på den grasserande pandemins efterverkningar på arbetsmarknaden, där allt färre fasta jobb kommer att finnas, så kommer många av dagens unga inte att få något fast arbete alls. Och absolut inte på de villkor som de förväntar sig. Så konsekvenserna av att svenska barn under två generationer fått allt de pekat på, där föräldrarna inte agerat som föräldrar utan som betjänter, är förödande. Arbetsgivare ställer de krav, som föräldrarna skulle ha gjort.

Sverige, som sedan mitten av förra seklet gjort sig känt som ”bidragslandet” och som i dag har ett växande antal bidragsberoende personer, får räkna med en sjunkande välståndsnivå på alla områden. En fråga som ofrånkomligen inställer sig är då, vad kommer ett ”meningsfullt” liv att innebära i framtiden? Hur anpassningsbara är vi människor? Klarar vi av att bibehålla hänsyn, hjälpsamhet och solidaritet även i ett bistrare klimat?

Vi får hoppas det!