I pandemins början tillkom fler "lokala instruktioner", en i Stockholms regions "Styrande regelverk" från den 20 mars. Av de fyra som tog beslutet var en enhetschef med ansvar för all sjukvård i Stockholm, han saknar vårdutbildning, har endast studentexamen och har varit länsordförande i SSU. Två av de övriga var avdelningschefer och den fjärde var chefsläkare.
Regionen skriver i kodspråk. Det står inte, "skicka inte en lätt dement som har svårt att gå i trappor". Man skriver "för patienter med CFS 6-8 vård på akutsjukhus, se artikel i EK den 14 maj.
I Stockholms "Styrande regelverk" sägs: "Äldre bör helst inte skickas till sjukhus." Utför medicinska åtgärder på plats. Ta inga prov om problem med minnet och blir trött.
Akutvård utesluten om patienten har svårt att gå i trappor, hjälp med matlagning, hygienen och lätt glömmer. Telefonkontakter före läkarbesök.
Det framgår klart att inte alla patienter ska få den vård som sjukhusen kan erbjuda.
I landet finns 21 regioner. De förtroendevalda är inte experter på det de styr över. Ska sjukvården styras av dessa lokala politiker? Många och dyra administratörer som är snabba med att radera mejl men inte lyckats ha munskydd i lager? Regionerna gör mer skada än nytta, det är dags att skrota dem.
Hur är situationen i Region Sörmland? Vården fungerar alldeles utmärkt uppger regionstyrelsens ordförande. Direktiv om begränsning vore ju lagbrott. Men varför vittnar personal i Sörmland om vårdbegränsningar? Hur förhåller det sig egentligen?
Oppositionsrådet Magnus Leivik ställde tidigt frågor och önskade utreda det viktigaste. "Har patienter fått rätt vård?" Och "hur har besluten går till när äldre inte skickas till sjukhus?" Samt "önska en kommission med sakkunniga."
Varför skulle Leivik önska detta om allt gick rätt till, hade han andra uppgifter?
Hade resultaten av hans förslag tagit udden av regionstyrelsens argument att allt fungerade alldeles utmärkt?
Kanske får vi svar i nästa granskning?