Alltför många, alltför unga personer lever alltför nära döden, under yttre och inre hot. Vi ser de som ska vara de vuxna i rummet peka finger åt varandra för att slippa ansvar. Under tiden går unga som borde få känna livslust sönder. En undersökning av Kairos future visar att 42 procent av svenskarna inte beskriver sina liv som meningsfulla. 2003 var den andelen 16 procent. Känslan av meningslöshet har ökat drastiskt, och den lär öka mer om inget görs. Vi måste börja inse hur viktig den existentiella dimensionen är i våra liv. Framtidshopp är inte en lyxvara, utan en grundförutsättning för framtiden. Det är det golv vi kan bygga åtgärder i samhället på; få barn att gå tillbaka till skolan, avsluta en kriminell bana, välja livet. 
Vi måste göra något nu för att stärka tron på att varje liv är meningsfullt, att varje människa kan älska och älskas. Stärka det kollektiva hoppet – ett ställföreträdande hopp för den som upplever hopplöshet. Vi kan inte fortsätta förmedla till människor att vi är ”vår egen lyckas smed” och "du kan bli allt du vill" – vi behöver sluta forma ett samhälle med självförverkligande individualister. Vi behöver alla möta människor som vi ärligt kan tala med om livet. Idag saknas vuxna som vill förmedla sin livskunskap. Och kortsiktiga beslut, som att minska antalet vuxna i skolan, förstärker bristen. Det saknas utrymme och tid för att prata med unga om deras oro inför framtiden; för klimatkriser, skjutningar, krig och arbetslöshet. Oförmåga att formulera sina känslor i ord kan leda till ensamhet och ångest. Vi behöver se människor samarbeta för hoppet. Så hur tar vi ansvar för ungas framtidstro? Vi behöver skapa plattformar för existentiella samtal på bred front. Hjälpa unga att möta de känslor och tankar som uppstår i ett mänskligt liv. Inom Svenska kyrkan är själavård en viktig uppgift; möjligheten att möta en vuxen med erfarenhet av existentiella samtal. Vi har varit för dåliga på att utveckla och förmedla den möjligheten, som erbjuds utan krav på någon form av tro. På det behöver vi bli ännu bättre. Den möjligheten finns även i andra trossamfund, föreningar och organisationer. Men den bör finnas på fler håll. Inte minst i skolan och i vården. Vi får inte tappa vår förmåga att möta varandra. Vi behöver varandra, oavsett tro. Kanske är vår framtidstro den viktigast just nu. Vi måste mobilisera alla krafter för att vända utvecklingen. Hjälp oss att föra samtalen! För samtalen med oss! Och låt oss visa de unga att det finns vuxna att lita på framåt. 

Cecilia Melder, teol.dr. och högskolelektor
Johan Hedlund, kyrkoherde Eskilstuna pastorat