I slutet av mars i år genomfördes en terroristattack i Moskva, som slutade med 144 döda och 551 skadade. En förklaring som getts till att attacken kunde genomföras, trots förtida varningar, är att starka krafter i Ryssland under lång tid arbetat med att klassa obehagliga röster som säkerhetshot. Riktiga terrorister har kunnat verka relativt ostört medan ryska myndigheter haft fullt upp med invånare som protesterat mot kriget i Ukraina och homosexuella som inte tillräckligt väl dolt sin kärlek. När säkerhetstjänsten politiseras på detta sätt så skapas reella risker.

På hemmaplan har vi under flera års tid sett hur riksdagsledamöter gör sitt yttersta för att kategorisera klimatrörelsen som ett säkerhetshot. Mer än en politiker har kallat fredliga klimataktioner helt utan våldsinslag för “terrorism”, något som kritiserats i skarpa ordalag av bland annat FN. Under hösten 2023 uttryckte statsministern, efter att ha mött protester under en afterwork, att det rörde sig om “totalitära krafter”. 

Den senaste tiden har frågan om politisering av Säpos arbete åter aktualiserats, i och med väldigt många publikationer om vad som hänt den så kallade "gassamordnaren" på Energimyndigheten i Eskilstuna. Tjänstemannen på den benämnda posten var säkerhetsklassad, och som brukligt för en sådan befattning hade personen granskats av både myndighetens säkerhetsavdelning och av Säpo. Personen blev anställd tack vare dennes tunga CV inom gas, och klimatengagemanget sågs snarast som en tillgång vid rekryteringen. 

Den person som tidigare hade den aktuella tjänsten fråntogs sin säkerhetsklassning på grund av oförmåga att hantera hemliga uppgifter. Efter det författade han en bok som vittnar om både dåligt mående och en stark antipati mot Energimyndigheten. Personen, som kartlagt flera personer med miljöengagemang, upptäckte att hans efterträdare deltagit i klimatdemonstrationer (tillståndsgivna) och kontaktade sedan både myndighetens ledning och en journalist som tidigare arbetat på Bulletin för att berätta om hur en "radikal klimataktivist" infiltrerat myndigheten.

Ställd inför denna information tycks ledningen på myndigheten plötsligt fått uppstressad hybris och på stående fot bestämt sig för att göra en egen bedömning, utan grundlig genomlysning av läget. Tjänstemannen dömdes (så kallad "guilt by association") och stämplades som ett allvarligt säkerhetshot och tvingades från arbetsplatsen under dramatiska former.

Historien kunde ha stannat här, men det var fler som ville passa på att utmåla klimataktivister som farliga. Själva civilförsvarsministern tog till orda och slog fast att “Sånt här ska helt enkelt inte få hända.” Om vi tar honom på orden, så är det lätt att hålla med. Det är fullständigt orimligt att blanda ihop demonstrationsrätten med säkerhetshot. Och det är en fara i sig att politisera säkerhetsbedömningar gjorda av experter på området och utan vidare grund plötsligt ändra det som är gjort av rädsla för politiska repressalier.

Men det är förstås inte det som menas, utan snarare att de som är kritiska mot regeringens politik inte längre ska kunna ha ett arbete på en statlig myndighet. Det är det reella säkerhetshotet.