Att tävla eller inte tävla inom barnidrotten

Att tävla eller inte tävla är inte frågan, skriver Rolf Carlson, sr prof. i idrottspedagogik.
Att tävla eller inte tävla är inte frågan, skriver Rolf Carlson, sr prof. i idrottspedagogik.

Insändare 15 november 2023 18:45
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Allt fler barn mår dåligt inom tävlingsidrotten. Detta är inget nytt och finns väl dokumenterat. Allt färre bereds också tillfälle till föreningsbaserad idrott.

Paradoxalt nog är tävlingsidrott den idrottsverksamhet barn i största utsträckning är hänvisade till – men också den de helst söker sig till. Attraktionskraften utgörs av tävlingsmomentets kärna, ovissheten om utfallet. Tävlingsresultatet blir en rangordning, ibland med negativa upplevelser. Först är bäst.

En vanlig orsak till avhopp är en överbetoning på prestation snarare än välbefinnande, trivsel och gemenskap. Signaler om psykisk ohälsa och orimliga krav från ledare och tränare duggar allt tätare. Det är därför inte förvånande att många barn väljer att lämna föreningsidrotten och av skäl de ofta inte rår över. För många blir detta ett trauma, inte minst då de har sina kompisar där.

Många förbund har uppmärksammat problematiken och vidtagit åtgärder. Som exempel kan anföras snävare åldersintervaller för tävlingsklasser, översyn av seriespel för de yngsta, mer relevant ledarutbildning samt möjlighet till deltagande över åldersgränser.

Ett faktum av betydelse i samband med överdriven betoning på presterade resultat är variationen i fysisk tillväxt som de facto föreligger. I 12-årsåldern kan till exempel längd och vikt inom könen variera med 40 centimeter och 40 kilo bland jämnåriga.

Det säger sig självt att bland idrotter med betoning på kroppsdimensioner och styrka kan dessa förhållanden påverka utfallet på ett avgörande sätt. För sent utvecklade barn kan detta resultera i oförmåga att prestera i nivå med förväntade resultat från ledare och tränare. Ur det perspektivet är det ganska sunt av att vända sig från idrotten. Forskning visar dessutom att barn då sällan väljer andra idrotter utan helt enkelt slutar och förblir fysiskt inaktiva även i vuxen ålder. 

Vad göra? Föreningsidrotten är den folkrörelsebaserade verksamhet som barn trots allt i störst utsträckning söker sig till. Ansvaret vilar därför tungt på idrottsrörelsen – läs Riksidrottsförbundet (RF). Grundläggande för barnidrotten i RF:s måldokument ”Idrotten Vill” är att skapa välfungerande individer.

Krafttag krävs för att vända utvecklingen som beskrivits ovan. Att tävla eller inte tävla är inte frågan. Det väsentliga är att skapa en attraktiv föreningsmiljö samt utforma tävlingsverksamheten efter barns förutsättningar och förväntningar, onekligen en pedagogisk utmaning för många förbund.

Problematiken är densamma som i skolan – barn är olika och har all rätt i världen att vara det.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa