Sverige har ansökt om medlemskap i Nato. Med tanke på det mycket förändrade säkerhetsläget i vår del av världen är det sannolikt ett riktigt beslut. Nästan alla medlemmar i försvarsorganisationen är positiva till att vi, tillsammans med Finland, ansluter oss. Turkiet tycker annorlunda. Då vidtar förhandlingar. Det naturliga är förstås att avtalsparterna förhandlar om sådant man inte är överens om. Parterna är Sverige och Nato.
Det som nu inträffat är ett intensivt meningsutbyte mellan den svenska regeringen och Turkiet, vilket är ganska märkligt. Det är inte Turkiet vi söker medlemskap i, utan Nato!
President Erdogan, storpolitikens lättkränkte påfågel, är naturligtvis inte sen att utnyttja situationen. Den passar som hand i handske i hans egen valrörelse. Han kan visa hela sin fjäderskrud inför den egna befolkningen och kräva allt ifrån lagändringar i svensk lagstiftning till att vi lämnar ut personer som han tycker är misshagliga.
Den svenska regeringen, med statsministern i spetsen, försöker hantera situationen med det ena märkliga uttalandet efter det andra. Det naturliga hade varit att man inte hade gjort någonting, framför allt inte förrän det turkiska valet är avklarat. Det naturliga hade varit att Natos ledning hade tagit sin trilskande medlem i örat och löst frågan internt.
Ledare av Erdogans typ skulle förstås inte ge efter utan att få något tillbaka. Sannolikt hade man då behövt sockra betet med ett eller annat stridsflygplan, som han då kunnat visa upp som en trofé inför den egna befolkningen, men det hade man nog kunnat stå ut med.
Nu har vår regering hamnat i en verbal gyttjebrottning där man blir all smutsigare ju mer man sprattlar och ju mer man pratar. Pinsamt!