I flera år har jag plågat mina vänner, både jämnåriga och yngre, med klagomål på digitaliseringens dystra konsekvenser för oss gamla (gamla är vi faktiskt, inte bara ”äldre”, en sliten eufemism, jfr ”daglediga”).
För att lätta mina vänners börda skriver jag denna artikel, med några flagranta exempel på likgiltighet, aningslöshet, inför gamla människors behov. Först kravet på s.k. digital kompetens. Vårdcentralen skickar ett sms om covidvaccinering (till ”äldre”, d.v.s. en riskgrupp) och hänvisar till en hemsida på internet. Måste man ha mobilt bank-id för att hitta tiden för vaccination?
Gamla människor har oftare än yngre behov av att uppsöka en toalett. Akta dig för Fristadstorget! Närmaste toalett finns i Gallerian, och man måste ha (och behärska) en s.k. smartphone för att kunna ta sig in.
Från landets största trossamfund, Svenska kyrkan, borde man kunna förvänta sig större omsorg om medlemmarna; det är ju framför allt vi gamla som deltar i gudstjänsterna. Eskilstuna pastorat började med att utelämna prästernas namn i predikoturerna, vilket självklart ledde till protester. Nästa steg var att slopa predikoturerna helt och hållet. När man frågar varför, uppmanas man att ta sig in på kyrkans hemsida, och det klarar inte alla gamla. Dessutom skyller man på publiceringskostnaderna. Dock verkar det finnas pengar för ”glassiga”, rikt illustrerade broschyrer och församlingsblad, som till stor kostnad distribueras till hushållen. Den planerade (digitala?) informationsskylten utanför Fors kyrka gapar tom sedan flera månader. Varför ignorerar pastoratet sina trognaste medlemmar?
Jag hoppas att min artikel blir läst av ansvariga på Region Sörmland (patientinformation), Eskilstuna kommun (stadsplanering) och Eskilstuna pastorat (omsorg om kyrkans medlemmar).