Regeringen meddelar i sin visdom att staten ska vara med och finansiera två nya kärnkraftreaktorer till 2035 och tio till 2045.
Den här resan med löften om mera kärnkraft började redan i valrörelsen. Då var budskapet ofta SMR-reaktorer. De beskrevs som små, effektiva, lättplacerade och tillverkade rationellt i stora serier. Nu har det gått lite tid sedan valrörelsen och regeringen har tonat ner frågan om denna reaktortyp. Kanske har man upptäckt att det inte existerar några SMR-reaktorer i färdigt skick. De är en förhoppning, inte en realitet. Ungefär som jultomten. Man kan önska att den fanns, men man blir besviken.
Nästa steg blev att presentera statliga kreditgarantier för byggande av nya kärnkraftverk. Reaktionen från näringsliv och investerare blev sval, eller i klartext tämligen obefintlig.
För att ytterligare krydda anrättningen går man nu ut med att staten ska delfinansiera investering i ny kärnkraft. En regering som, åtminstone innan SD tog över bestämmandet, talade sig varm för marknadskrafternas förträfflighet, presenterar nu tydligt planekonomiska idéer. Och detta gör man för att hjälpa fram en energikälla som över huvud taget inte behövs och som inte har någon som helst möjlighet att konkurrera på marknadens villkor! Att stimulera ny elproduktion kan vara vettigt, men då måste den vara teknikneutral.
Enligt Vattenfalls vd (SR P1 9/12) är det svårt att på kommersiell basis bygga nya stora kärnkraftreaktorer, ens på lång sikt. Ny kärnkraft blir dubbelt så dyr per producerad kilowattimme som förnyelsebara alternativ, enligt samma källa. Med andra ord är kärnkraft inte konkurrenskraftig, oberoende av anläggningarnas storlek.
Vem är det då som får betala notan för dessa ekonomiska äventyrligheter. Svaret är inte helt ovanligt: det är skattebetalarna. Vi kommer att få betala för vår elektricitet både via elräkningen och skattsedeln. Vill vi ha det så? Jag tycker att en elräkning räcker!