En kommentar till debatten om flyktingpolitik.
Jag var barn i Trondheim under krigsåren. Staden administrerades av tyska ockupationstrupper. Utanför huset där jag bodde grävdes stora diken för nya avloppsrör. De grävdes för hand, av ryska krigsfångar. Vi barn som lekte på gatan förstod grävarnas tecken. De var hungriga. Jag berättade för mamma, ung ensamstående änka, med två små barn. Hon hade det knapert men bredde smörgåsar, som jag gav till dem.
Vid krigsslutet evakuerades fångarna på lastbilsflak. En av lastbilarna stannade utanför vår bostad. När mamma tittade ut fick hon en gåva, vackert snidad träram. Ett tack för smörgåsarna.
Ramen är försvunnen, men inte min lektion i praktisk humanism. Jag blir därför ledsen, rädd, men mest arg när nutida ”ledande” politiker inte förstår innebörden av ”änkans skärv” (Markus 12:41-44) i flyktingpolitiken.