Vår snart 96-åriga mamma bor ihop med en 94-årig man. Tisdagen den 22 oktober mådde han inget bra och med påverkat allmäntillstånd. Under eftermiddagen vid sittande i en soffa var det såpass illa att han gled ner från den och rasade ner på golvet. Mamma kunde naturligtvis inte göra någonting och ringde därför 112.
Där fick hon helt oförståendes veta att det inte var ett ambulansärende utan att hon skulle kontakta hemtjänst via sitt eget larm som hon har. Mannen har inte larm. Hemtjänstpersonalen skulle också bedöma tillståndet, enligt 112.
När hemtjänsten kom så hjälpte dom honom upp från golvet men i övrigt kunde ju naturligtvis inte dom bedöma hans sjukdomstillstånd.
En av oss, Monica, skyndade dit.
Hon ringde omgående 1177 där dom tyckte det var akut, och att det inte är normalt att ramla ner från en soffa när man sitter i den, vilket känns rätt rimligt.
I och med att 112 inte tyckte detta var ett ambulansärende så fick hjälp tas av två andra personer för att ta honom till bilen, nedför flera trappor i flerplanshuset.
Vid ankomst till Mälarsjukhusets akutmottagning fick de skäll av receptionisten, med orden: "Det här är inte akut. Det här ska till vårdcentralen. Det är så många före. Dom säger så mycket på 1177."
Man ville mota iväg den sjuke och mamma som också följt med. Monica vägrade och ville först få en läkares översyn.
Efter väntan kom läkaren och bedömde att det var såpass allvarligt att mannen skulle läggas in.
Många frågor hopar sig.
Var finns kompetensen?
Vill man inte ha med drabbade att göra?
Är det så här som svensk skattefinansierad offentlig vård och omsorg ska bedrivas?