Ett år som covidvaccinatör

Signaturen "Jan W" berättar hur det har varit att jobba som vaccinatör och hur viktigt han tycker det är att man fortsätter att ta vaccin som erbjuds.
Bilden: I mitten av maj förra året inleddes massvaccinationerna på Pingvinen i Parken Zoo.

Signaturen "Jan W" berättar hur det har varit att jobba som vaccinatör och hur viktigt han tycker det är att man fortsätter att ta vaccin som erbjuds. Bilden: I mitten av maj förra året inleddes massvaccinationerna på Pingvinen i Parken Zoo.

Foto: Anne-Lie Andersson

Insändare2022-04-11 21:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 1 april för ett år sedan gjorde jag mitt första pass som vaccinatör. Jag trodde det skulle pågå bara över sommaren... Min dotter såg en annons där vaccinatörer söktes, hon sa: ”Någon nytta ska du väl göra pappa…” Jag, som pensionerad narkossköterska, kände moraliskt att jag borde göra en insats, många inom vården var ju redan då alldeles utarbetade.

Många minnen dyker upp när jag tänker tillbaka, ett där jag reagerade på efternamnet. Jag frågade om han hade en släkting i norra Västmanland. Det hade han, en farbror som hade växt upp på en gård utanför Eskilstuna under 1940–50-talet. Gården är nu vårt sommarboende. Ibland är världen bra liten.

Människor är verkligen olika när de ska vaccineras – den stora majoriteten mycket glada och sociala, en del stickrädda eller oroliga för vaccinets biverkningar och märkligt nog lite mindre rädda för covid.

Tyvärr fanns det arga besökare också, exempelvis dom som hade köat men kommit för tidigt för nästa dos eller hade fel ålder. Det var givetvis vårt fel att dom inte hade läst vad som gällde. Eller 76-åringen, som inte fick fjärde dosen, och skyllde det på att ukrainare skulle få vaccinet. Klart att man själv blir irriterad på sådant agerande. 

I och med att vaccinet ska ges i överarmen så underlättar det om klädseln är därefter. Gärna en pikétröja under jackan men alltför ofta kunde det vara undertröja, skjorta, tröja och kavaj och om vederbörande också hade rollator så kunde det ta lite tid.
Men alla fick sin tid.

Lite kul var förhöret av en vårdlärare som undrade om jag visste vad muskeln på överarmen heter. Jodå, kunde så klart, M Deltoideus. Ett annat roligt minne är mannen vars kompisar sagt att vi sprutade in ett chip. Jag skojade om det och sa att jag kunde se var han körde bil på kvällen. Eller antivaxxarna som kommit till insikt efter ha lyssnat på Agnes Vold – det gjorde mig glad. 

Eftersom att flertalet restriktioner togs bort känns det kanske som att ”då behöver jag inte vaccinera mig”? Covid har inte försvunnit, den kommer igen tyvärr, men i annan form. Kan bara beklaga er som fortfarande är antivaxxare, men var och en är ju salig på sin egen tro.

När Folkhälsomyndigheten med mycket kort varsel gick ut med den fjärde dosen till 65 plus, så ökade tillströmningen oerhört efter att ha gått på tomgång en tid. Det blir en fortsatt tuff tid framöver för alla sjuksköterskor och kövärdar som är involverade i vaccinationer. Stort TACK till alla!