Vill bara gråta! Åker till Coop för att köpa en smörgåstårta. Vid ingången möter jag ett par ledsna ögon från en äldre dam som sitter på marken med tjock jacka och filtar. Den klassiska pappersmuggen gapar tom på marken. Hon får fram ett svagt "hej", troligen det enda ord hon kan på svenska. Jag tänker inte så mycket mer än "jaha, är det inte olagligt nu?".
När jag en halvtimme senare passerar henne igen på väg ut, med två fulla matkassar, ler hon lite och får fram ett "hej" igen. Vad tänker hon tro, då hon ser mina fulla matkassar?
Sätter mig i bilen för att åka hem, då slår det mig: Vad fan är det för värld vi lever i? Hur kan livet vara så orättvist? Skuldkänslorna bara väller över mig och jag tänker, ska jag vända om och ge henne min smörgåstårta? Den kan inte hennes "hallick" ta.
Tänk er in i hennes situation. Totalt i händerna på någon rik vidrig hallick. Bor säkert i någon sunkig, möglig och kall husvagn i ett främmande land där hon inte ens kan språket. Borta från sin familj, vänner, kanske barn och barnbarn. Dag ut och dag in sitta och frysa för vad? Några enstaka kronor i en pappersmugg? Vad är hennes drömmar om framtiden, om hon har några alls.
Hypotetiskt, om vi kan stifta en lag, vi ger dessa människor flyktingstatus och dom blir av med sin hallick, får ett värdigt liv och kan börja drömma om ett i alla fall drägligt liv. Förbud innebär bara att dom hamnar utanför någon annan affär i ett annat land. Finns det verkligen inget vi kan göra för att hjälpa dessa människor? Hjärnan går för högtryck, vad kan jag göra för att hjälpa?
Jag åker nog dit idag och köper henne en smörgåstårta. Vet en del som kallar mig "blödig", men föga rätt. Detta kallas ren och skär empati och medmänsklighet!