Hur känner sig ett barn som blir fråntaget en stor trygghet i sitt liv? När den försvinner och skollivet bryts i bitar och man inte förstår varför och man blir rädd för det nya och svåra med att helt nya människor, både vuxna och kamrater, kommer in i livet.

Att gå från mellanstadiet till högstadiet kan vara svårt för många barn även om man har med sig sina kamrater från sin gamla klass, men att ta sig till en helt ny skola kan synas oöverstigligt för en del.

Årbyskolans högstadium, som man nu vill lägga ned, är ett viktigt nav i Årbyområdet och bör absolut bevaras. Lärarna i skolan känner barnen i området, de är specialister på dessa barn, de vet hur de ska arbeta med dem och få dem att må väl och att göra sitt bästa.

Jag var själv lärare i 40 år på högstadiet och kan berätta om den fina anda som fanns och fortfarande finns i skolan både hos lärare och elever. Vi hade många invandrare som jobbade hårt och som hade svårigheter med svenskan men som när jag nu träffar dem är jurister, läkare och duktiga yrkesmän och jag inbillar mig att vi på Årby lade grunden till deras studieintresse. 

Hur noggrann har man varit i sitt förberedelsearbete inför beslutet om nedläggning?

Har lärarna och eleverna fått berätta om sin skolsituation eller har man bara hittat på ett beslut som man tycker är lämpligt?

Chefen för förvaltningen har ju själv jobbat som rektor inom ett liknande område och skulle väl aldrig komma på att lägga ner skolan där?

I stället behöver lärarna stöd och uppmuntran för att fortsätta med sitt fina arbete. Så tänk om och tänk rätt i fråga om nedläggning!