Replik på Nils Ronquists insändare ”Strängnäs kommun driver fritt – ingen styr”, publicerad tidigare i september.
Tack Nils för din insändare, och jag håller helt med om att Strängnäs kommun behöver en stark opposition. Nu är det tyvärr mycket svårt att få till en stark och samlad opposition av flera orsaker. Det råder en förvaltningskultur som innebär tystnad från majoriteten och kommunledningen. Det innebär i sin tur att vi i oppositionen – som vill ha nödvändig information för att fatta riktiga beslut – inte får den.
Det innebär också att majoriteten undviker debatter. Om vi insisterar på att få information drivs vi ut i kylan. Majoriteten gör allt för att tysta de som opponerar och begär korrekt information, speciellt gäller detta nya ledamöter i nämnderna från oppositionen. För att få en inblick i detta är det bara att studera skoldebatten och informationsmörkret kring utvecklingen av Larslunda, som innehåller det nya badhuset.
En samlad opposition i Strängnäs kommun försvåras av att de två stora maktpartierna valt att samarbeta i kommunen, vilket gör att ingen annan tillräckligt stor koalition finns. Dagens sju oppositionspartier är splittrade och flera partier i oppositionen hoppas en dag få ingå i majoriteten med Socialdemokraterna och Moderaterna och väljer därmed ofta tystnad, även i frågor där åsikterna egentligen skiljer sig åt. Däremot har Liberalerna drivit en konsekvent och kraftig oppositionspolitik under hela perioden av nuvarande majoritetsstyre.
Den nuvarande majoriteten har aldrig förstått att i en kommun skall det finnas en opposition som granskar och kritiserar majoritetens beslut och kommunledningen ageranden. Den drar sig inte heller för att uppfostra oppositionen. Allt det nämnda är utslag av majoritetens maktarrogans. Majoriteten driver kommunen som vore den ett företag och då finns det inte plats för någon opposition, utan alla skall rätta in sig i ledet.
Den förvaltningskultur som majoriteten och kommunledningen utvecklat har sin grund i att de inte förstår vad lokal demokrati innebär. Utan den insikten finns det inget hopp om en förvandling av förvaltningskulturen, fri från tystnadskultur och slutenhet.