För sex år sedan kom jag för första gången till Eskilstuna. Bilburen. Det var december och det låg snö på både gator och gatuskyltar. Som obekant med stadens gatunamn blev det dubbelt svårnavigerat. Nu var vissa gatunamn så snötäckta att de var oläsbara. 

Det var förstås en synvilla. Färgen på bokstäverna var helt enkelt utsliten, nednött av vind och väder.

Min mest pålitliga symbol för en stad på dekis – en stad som antingen inte har råd eller inte bryr sig – hade tidigare varit stillastående eller felvisande stationsur vid buss-eller järnvägsstationer. Förmodligen är utslitna och oläsliga gatunamnskyltar ett betydligt subtilare tecken på en stads obryddhet? Ett första intryck som man – när man väl lärt sig hitta – inte längre ser. Men som varje gång möter den nyanlände som något ovanligt.

För nyinflyttade och besökare ger de oläsliga gatuskyltarna ett dubbelt negativt budskap: som om den här staden är sig själv nog. Besökare undanbedes kanske inte, men får åtminstone klara sig själva. Vi invånare, vet ju redan vart vi skall och vad gatorna heter.

I ett kort utslag av önsketänkande, av positiv tolkning, minns jag hur jag då för sex år sedan tänkte när snöteorin spruckit: alltså, det måste vara helrenovering som pågår. Man håller på. Den flagnande färgen har just borstats bort och skyltmålaren är inte långt borta.

När jag nu lämnar Eskilstuna har också restaureringsteorin för länge sedan havererat, men hemmablindheten drabbat även mig.

Under tiden har nya gator anlagts, träd planterats och soffor och busshållplatser förnyats, ja hela kvarter och stadsdelar uppstått. För den utifrån kommande ger gatunamnsskyltarna fortfarande intrycket av ett sjunkande skepp.

Ofta framställs dagens teknologiskt avancerade samhälle som uteslutande. Eskilstuna har blivit universitetsstad och anställningar kräver ofta högskoleexamen. Frågan förstås: hur avancerad kan skyltmålning vara? Eller hur dyr?

I sex år har jag av någon sorts optimism skjutit på att skriva de här raderna, men när jag nu lämnar Eskilstuna känns det som mer än hög tid.

Målaren verkar inte vara på väg.

PS. Vid min historiekoll på ämnet upptäcker jag att redan 2015, tre år innan mitt första intryck av Eskilstuna, har P4 Sörmland redan haft ett inslag om de oläsliga gatunamnen. Trafikingenjör Kent Andersson menade då att det nog berodde på "interna kommunikationsproblem". Men också att det finns "förslag" på byte av "alla skyltar."

Att det nu gått nio (9) år stärker intrycket av "interna" som nyckelord. Internt i Eskilstuna kanske problemet är mindre – men frågan handlar nog främst om Eskilstunas ansikte utåt.

Devisen för människan, gäller säkert ofta även för staden: You seldom get a second chance, to make a first impression.